Kapitel 5
Det började nästan likna bergklättring. Freddie sa:
- Fan, vi måste gått i 4-5 timmar snart?
- 24 minuter, svarade Jenny.
De har förmodligen långsammare klockor i Afrika, tänkte Freddie och kom fram till att det var därför de var så bra på löpning. Han var för trött för att tänka igenom om det resonemanget ens stämde.
Han kände sig stark, trots allt. Han hade, bara på de senaste dagarna:
· Flugit, trots höjdskräcken
· Gått i berg
· Gått I 4-5 timmar, afrikanska - men ändå.
· Korsat en flod med krokodiler, visserligen utan krokodiler men med vatten i iallafall.
Han skulle blogga om detta, när han kom hem. Eller egentligen så hade han en spökskrivare som bloggade åt honom eftersom om han själv skulle blogga så hade man först fått uppfinna internet 2.0 med tanke på alla tankar han ständigt bar på.
Musikartist? Han hade visserligen inte sjungit sen lekskolan men hur svårt kunde det va? Nej, han orkade inte med alla tjejer som skulle vara efter honom.
Vänta nu..Speglar i duschen? Har jag tänkt fel, funderade han. Är det inte i sovrumstaket man ska ha dem? Fast det verkar ju jävligt onödigt för man ser ju inget när man sover.
Sällskapet träffade dagen därpå en eremit som visade vägen mot målet.
Det var extremt varmt och Freddie svor lite och tänkte att ”hemma är det i alla fall vinter 8 månader om året”. Han var inte den som klagade egentligen.
Visst, det kunde vara jobbigt att etiopierna hemma förde sånt jävla oväsen. Men han klagade inte . Eller, han hade iofs skrivit ett anonymt brev men det var ju anonymt så det räknades ju inte .
Dessutom – det där rånet. Så jävla typiskt. Det var en sen kväll och en man hade blivit rånad vid busshållsplatsen. Freddie hade råkat se och han tyckte nog att det var en utländsk kille … Det kunde man ju räknat ut. Ja, Freddie är inte rasist på något sätt men visst är det jävligt underligt att alla rån han sett är 100 procent en utländsk inblandad.
Jo, han vet att han ska rädda världen och sådär men just när han såg rånet hade han fått en sten i skon så han kunde liksom inte försöka hjälpa till. Dessutom kunde det ju vara farligt. Man vet ju hur det kan vara.
Det var en utländsk kille. Fast det var han som blev rånad. Men det kunde ju inte Freddie veta och man måste ju välja sina fighter.
Så han klagade inte på saker i onödan. Men fy fan vad det var varmt här i Kenya …!
Han såg på Jenny, hon log tillbaka mot honom och sa:
- Jag tror vi är framme nu.
De stod framför ett litet hus.
Jenny knackade på dörren. En man öppnade. Mannen som ska visa vägen till skatten, tänkte Freddie.
Han såg hur Jenny blev alldeles tårögd. Jisses!
Han såg på henne, hennes långa svarta hår var det mest underbara han sett när han tänkte på det. De mörka ögonen tårades än mer och hennes mörka hy glittrade i solen.
Va fin hon är, tänkte Freddie.
Jaja. Skatten,berätta nu, gubbe!
Jenny vände sig mot Freddie.
- Det här… är min skatt. Det här är ... min pappa som jag aldrig har träffat.
- Är din pappa kines?
- Kenyan dummer, jag är adopterad från Kenya.
Lyckan var stor hos de två. Freddie kände sig mest korkad. Men han klagade inte. Varför skulle inte 100 procent av de han älskade vara adopterad kenyanska?
- Det här är min skatt, Freddie, sa Jenny igen och kramade om sin pappa.
