Jag tar ett par dagar ledig från bloggen och under tiden lägger jag upp historien om mitt liv igen, för alla nya läsare som vill veta vilken filur jag är.
Del 1
Här följer en resumé av mitt liv.
Jag föddes i Borås
någonstans i denna byggnad 1972. Någonting gick dock fel och jag vet fortfarande inte exakt vad. Men fel blev det och jag fick en hjärnskada som innebar att vänster sida blev orörligare och svagare än den högra och också att talet påverkas. Det störde mig dock inte så mycket under mina första år. :)
Dock var jag uppenbarligen söt, på den tiden:
Krypandet har jag slutat med, jag har aldrig ens varit så full att jag krypit hem från krogen.
Däremot var jag tydligen glad, jag har svage minnen från denna tid, kanske på grund av flaskan på den tiden.
Dessutom, så här fet har jag inte varit sen dess under mitt första år i livet.
Jag hade planer på att bli musiker men det försvann nånstans på vägen:
Jag förstår nu i efterhand vilken chock och omställning det måste varit för mina föräldrar när de förstod att de fått ett handikappat barn. Det är ju inte det man räknar med. Jag förstår också vad de måste ha kämpat och slitit under min uppväxt med allt vad jag innebar.
När jag var 3 år gammal fick jag börja på en särskild förskola för handikappade barn för at kunna lära mig en del vardagliga saker somför andra är naturligt. Jag hade sjukgymnastik vecka ut och vecka in till jag var 16 år. Jag kan ännu minnas de ständiga sltningarna och töjningarna för att göra min hälsena längre och mjukare, jag minns balansplattor, all träning med att stå på ett ben. Jag minns också nån hemsk skena jag var tvungen att ha på benet som gjorde ont som fan.
I dessa unga år, tror jag kan ha varit 3 år (det kommer säkert finnas en del faktafel vad gäller år och så men det är inte så viktigt) opererade jag hälsenan för att få den längre och även i munnen (vilket jag antar var för talets skull).
Jag gick också hos talpedagog och gjorde massa omöjliga övningar som kunde driva mig till vansinne eftersom det inte gick.
När jag var 5 år flyttade vi till Sjömarken, strax utanför Borås, där vi byggt hus. Första minnet var när de sa till mig att vi skulle åka till tomten. Jag blev rätt besviken när vi kom fram till nån ödemark och inte alls nån jultomte.
Jag fick börja lekskolan i Sjömarken när jag var 5 årch gå med de äldre barnen ett år och sen ett år med de i min ålder. De som sedan blev mina skolkompisar och vänner ända upp i 9:e klass.
På lekskoletiden fanns inga direkta bekymmer, jag tror inte jag såg den ständiga sjukgymnastiken som ett bekymmer eller att jag inte kunde allt som andra kunde. Jag tänkte inte alls mycket på det. Det är i alla fall min nu efterkonstruerade uppfattning.
Dock var det med skräckblandad förtjusning jag började i skolan. Alla stora elever var man ju nervös för såklart. Det gick inte många dagar innan jag kände att alla car inte lika snälla som mina underbara klasskompisar. Det var inget extremt men man gjorde sig rolig över mitt tal och min gång. Jag valde att gå omvägar ibland och jag kände ett stort obehag många gånger även om det stora minnet från denna tiden inte har något med mobbning att göra för jag klarade mig ändå väldigt bra. Jag hade mina vänner och några av dem blev mobbade för att de var mina vänner. Lite lagom smått mobbade.
Jag blev tillräckligt mobbad för att det har påverkat mig och gör det nog ännu idag litegrand. Jag hatar att prata med okända i telefon, jag tycker det är jobbigt att gå förbi en gruppmänniskor, helst killar i tonåren, jag har alltid haft komplex för talet någonstans och kan forfarande bli riktigt irriterad när jag inte kan uttala något.
Jag vet att stavningen i skolan ibland blev lite lidande för när jag sa ett ord för mig själv så hörde jag inte bokstäverna rätt och det var omöjligt att stava då. Ordet FJÄRIL innehåller tre sådana bokstäver: j, r och l, som är svåra för mig och det blev bara kaos i hjärnan när jag försökte. Det gjorde mig så förbannad.
Nu,när jag pratar i telefon med okända , så är det till 99% inga problem och det är jätteskönt men jag tycker fortfarande inte om det. Kan man inte säga en bkstav, såkan det bli helt kört om den andra inte fattar för bokstavera funkar ju inte direkt.
"R som i Rune" kan mycket väl låta som "L som i Lune" och då har själva idén med att bokstavera förlorat sin mening. Återigen, det kan göra mig frustrerad.
Här var jag 9 år:
Det är inte så bra skärpa på bilden men jag firar jul i rullstol. Jag vet inte varför det var nödvändigt och varför man inte gjorde det under sommaren men här opererade jag hälsenan igen. Om det blev bättre eller inte vet jag inte eftersom jag inte kommer ihåg hur det var innan. Tillbringande månader på Östra sjukhus i Göteborg där jag bodde och gick i skola på sjukhuset och saknade mina klasskompisar. Det var jobbigt men alla klasskompisar skrev brev till mig och berättade hur mycket de saknade mig osv. Jag har fortfarande kvar de breven. Jag säger åter att jag hade aldrig varit den jag är idag utan dessa människor. En av dem berättade för mig förra året att han aldrig såg mig som handikappad och att allt var fullt naturligt. Tycker det är jävligt coolt i den åldern vi var då.
Men jag har å andra sidan heller aldrig tänkt särskilt mycket på det. En del har undrat om jag inte skulle gå med i nån handikappförening eller så men det har alltid kännts så långt ifrån mig, jag har inget i den världen att göra.
Mobbningen slutade ju äldre jag blev, för det första så försökte jag inte visa ifall jag tog åt mig och för det andra så växte de väl upp själva också.
Fritiden ägnades åt massa spontanfotboll och andra roligheter. Min idrottskariär på elitnivå pågick i ett par veckor i 6 års ålder til jag fick fotbollen på näsan under en nickövning och sen vägrade kag spela mer. Så ingen fotboll sen dess mer än spontanfotbollen. Pingis utövades lite längre men jag hade aldrig gnistan, jag var för dålig, för lat eller kanske hade tufft nog med all andan träning jag var tvungen att göra för att "vara normal"
Jag kunde inte knyta skorna, jag kunde inte dra upp draggedjan på jackan, jag kunde inte simma och jag kuunde inte cykla. Jag fick en trehjuling (som en flakmoppe) men det fanns stunder jag skämdes oerhört för att jag hade den.
En del saker hatade jag. Att ramla på skidor i längdspåret när vi hade friluftsdag, att inte kunna vara med o åka skridskor i ishallen, jag hatade simhuset, det var det värsta jag visste när vi skulle dit. Jag tål knappt simhus än idag. MEN mina klasskamrater hjälpte mig alltid med dragkedjan, de körde runt mig i rullstolen under de månader efter jag kom hem från Göteborg. De hjälpte mig alltid.
Under tiden smygtränade jag som en besatt och någongång under låg eller mellanstadiet lärde jag mig dra upp dragkedjan på jackan.
Snart börjar jag högstadiet och det passar bra att avrunda denna delen här.
Jag föddes i Borås
Dock var jag uppenbarligen söt, på den tiden:
Krypandet har jag slutat med, jag har aldrig ens varit så full att jag krypit hem från krogen.
Däremot var jag tydligen glad, jag har svage minnen från denna tid, kanske på grund av flaskan på den tiden.
Dessutom, så här fet har jag inte varit sen dess under mitt första år i livet.
Jag hade planer på att bli musiker men det försvann nånstans på vägen:
Jag förstår nu i efterhand vilken chock och omställning det måste varit för mina föräldrar när de förstod att de fått ett handikappat barn. Det är ju inte det man räknar med. Jag förstår också vad de måste ha kämpat och slitit under min uppväxt med allt vad jag innebar.
När jag var 3 år gammal fick jag börja på en särskild förskola för handikappade barn för at kunna lära mig en del vardagliga saker somför andra är naturligt. Jag hade sjukgymnastik vecka ut och vecka in till jag var 16 år. Jag kan ännu minnas de ständiga sltningarna och töjningarna för att göra min hälsena längre och mjukare, jag minns balansplattor, all träning med att stå på ett ben. Jag minns också nån hemsk skena jag var tvungen att ha på benet som gjorde ont som fan.
I dessa unga år, tror jag kan ha varit 3 år (det kommer säkert finnas en del faktafel vad gäller år och så men det är inte så viktigt) opererade jag hälsenan för att få den längre och även i munnen (vilket jag antar var för talets skull).
Jag gick också hos talpedagog och gjorde massa omöjliga övningar som kunde driva mig till vansinne eftersom det inte gick.
När jag var 5 år flyttade vi till Sjömarken, strax utanför Borås, där vi byggt hus. Första minnet var när de sa till mig att vi skulle åka till tomten. Jag blev rätt besviken när vi kom fram till nån ödemark och inte alls nån jultomte.
Jag fick börja lekskolan i Sjömarken när jag var 5 årch gå med de äldre barnen ett år och sen ett år med de i min ålder. De som sedan blev mina skolkompisar och vänner ända upp i 9:e klass.
På lekskoletiden fanns inga direkta bekymmer, jag tror inte jag såg den ständiga sjukgymnastiken som ett bekymmer eller att jag inte kunde allt som andra kunde. Jag tänkte inte alls mycket på det. Det är i alla fall min nu efterkonstruerade uppfattning.
Dock var det med skräckblandad förtjusning jag började i skolan. Alla stora elever var man ju nervös för såklart. Det gick inte många dagar innan jag kände att alla car inte lika snälla som mina underbara klasskompisar. Det var inget extremt men man gjorde sig rolig över mitt tal och min gång. Jag valde att gå omvägar ibland och jag kände ett stort obehag många gånger även om det stora minnet från denna tiden inte har något med mobbning att göra för jag klarade mig ändå väldigt bra. Jag hade mina vänner och några av dem blev mobbade för att de var mina vänner. Lite lagom smått mobbade.
Jag blev tillräckligt mobbad för att det har påverkat mig och gör det nog ännu idag litegrand. Jag hatar att prata med okända i telefon, jag tycker det är jobbigt att gå förbi en gruppmänniskor, helst killar i tonåren, jag har alltid haft komplex för talet någonstans och kan forfarande bli riktigt irriterad när jag inte kan uttala något.
Jag vet att stavningen i skolan ibland blev lite lidande för när jag sa ett ord för mig själv så hörde jag inte bokstäverna rätt och det var omöjligt att stava då. Ordet FJÄRIL innehåller tre sådana bokstäver: j, r och l, som är svåra för mig och det blev bara kaos i hjärnan när jag försökte. Det gjorde mig så förbannad.
Nu,när jag pratar i telefon med okända , så är det till 99% inga problem och det är jätteskönt men jag tycker fortfarande inte om det. Kan man inte säga en bkstav, såkan det bli helt kört om den andra inte fattar för bokstavera funkar ju inte direkt.
"R som i Rune" kan mycket väl låta som "L som i Lune" och då har själva idén med att bokstavera förlorat sin mening. Återigen, det kan göra mig frustrerad.
Här var jag 9 år:
Det är inte så bra skärpa på bilden men jag firar jul i rullstol. Jag vet inte varför det var nödvändigt och varför man inte gjorde det under sommaren men här opererade jag hälsenan igen. Om det blev bättre eller inte vet jag inte eftersom jag inte kommer ihåg hur det var innan. Tillbringande månader på Östra sjukhus i Göteborg där jag bodde och gick i skola på sjukhuset och saknade mina klasskompisar. Det var jobbigt men alla klasskompisar skrev brev till mig och berättade hur mycket de saknade mig osv. Jag har fortfarande kvar de breven. Jag säger åter att jag hade aldrig varit den jag är idag utan dessa människor. En av dem berättade för mig förra året att han aldrig såg mig som handikappad och att allt var fullt naturligt. Tycker det är jävligt coolt i den åldern vi var då.
Men jag har å andra sidan heller aldrig tänkt särskilt mycket på det. En del har undrat om jag inte skulle gå med i nån handikappförening eller så men det har alltid kännts så långt ifrån mig, jag har inget i den världen att göra.
Mobbningen slutade ju äldre jag blev, för det första så försökte jag inte visa ifall jag tog åt mig och för det andra så växte de väl upp själva också.
Fritiden ägnades åt massa spontanfotboll och andra roligheter. Min idrottskariär på elitnivå pågick i ett par veckor i 6 års ålder til jag fick fotbollen på näsan under en nickövning och sen vägrade kag spela mer. Så ingen fotboll sen dess mer än spontanfotbollen. Pingis utövades lite längre men jag hade aldrig gnistan, jag var för dålig, för lat eller kanske hade tufft nog med all andan träning jag var tvungen att göra för att "vara normal"
Jag kunde inte knyta skorna, jag kunde inte dra upp draggedjan på jackan, jag kunde inte simma och jag kuunde inte cykla. Jag fick en trehjuling (som en flakmoppe) men det fanns stunder jag skämdes oerhört för att jag hade den.
En del saker hatade jag. Att ramla på skidor i längdspåret när vi hade friluftsdag, att inte kunna vara med o åka skridskor i ishallen, jag hatade simhuset, det var det värsta jag visste när vi skulle dit. Jag tål knappt simhus än idag. MEN mina klasskamrater hjälpte mig alltid med dragkedjan, de körde runt mig i rullstolen under de månader efter jag kom hem från Göteborg. De hjälpte mig alltid.
Under tiden smygtränade jag som en besatt och någongång under låg eller mellanstadiet lärde jag mig dra upp dragkedjan på jackan.
Snart börjar jag högstadiet och det passar bra att avrunda denna delen här.
Del 2
Jag börjar denna del med bilder på våra två hundar vi hade när jag var ung, mest för att jag vill att de ska få vara med i min blogg:
Poppe
och Olle:
Dålig skärpa.
Det var nervöst att börja högstadiet. Även om det var i samma klass så var det massa andra elever från andra småorter på skolan och vissa lektioner skulle alla blandas.
Här gick jag:
Men det var sammantaget tre bra år där minnena främst går till tjejer man var lite för blyg för, kortspel och rundpingis på rasterna, Orups genombrott
och jag kan fortfarande känna smaken av glassen man alltid köpte på rasterna. Vad den hette är bortglömt däremot. Jag var förälskad i två tjejer på samma gång i 8:an, vilket inte spelade så stor roll för ingen av dem var intresserad av mig. MEN lilla blyga jag ringde faktiskt till en av dem och allt slutade med att hon skickade ett foto på sig själv :).
År 2000, vilket måste varit 13-14 år efter högstadiet kom en tjej fram till mig när jag satt lite avsides på ett uteställe och sa: Känner du igen mig?
Det gjorde jag, det var tjej nummer 2 jag var förälskad i på högstadiet. Så vi pratade en stund och det var lite roligt.. Vi hade inte pratat på högstadiet alls ..Men hon visste att jag gillade henne.
Här förekom ingen mobbning mer än ett par tillfällen då någon hävde ur sig nåt korkat.En historia är när 9:orna (samma grupp människor som mobbat mig på lågstadiet), nu klädda i tuffa trasiga kläder och några man allmänt undvek, förde ett jäkla liv i skolbussen påväg hem från skolan.Det var fullt överallt och många stod upp. Jag ställer mig lite halvri mitten av bussennär den tuffaste killen ropar till mig :
-Öh, du! Ska du sitta eller?
Tuffa som de var så satt dessa killar på två säten. Jag vet inte varför men jag gick dit och han flyttade sig så jag kunde sitta brevid honom. En märklig händelse.
Jag hatade fortfarande simningen och här hade de egen simbassäng vilket gjorde att vi var där oftare. Helt värdelöst. Man kände sig verkligen kass.
Någongång underdenna tidensåhände tvåsaker som betydde massor för mig. Jag har alltid varit envis och full av kämpaglöd. Jag var tvungen annars hade jag inte klarat livet.
Grej nummer ett:
Jag lånade brorsans gamla cykel och ställde den på gräsmattan för att en gång för alla lära mig cykla. Jag hade ju provat innan och det var inte genomförbart, jag har inte den balansen, det är omöljigt såvarför jag testade vet jag inte. Det skulle bara göra mig frustrerad.
Upp på cykeln och ramla av, så såg det ut i 2-3 timmar säkert.Helt jävla meningslöst. Jag förstår inte hur jag hjorde men efter nån mer timme så cyklade jag på gräsmattan.
Jag kan inte förklara känslan, jag hade klarat det omöjliga.
Grej nummer två:
Min sjukgymnast slängde i mig i en bassäng för att öva på att vara i vatten. Hon lärde mig ett annorlunda simsätt där jag, om jag hittade rätt teknik och styrka och balans,skulle kunna hålla mig flytande ett tag, jag lyckades efter några månader ta mig framåt ett tiotal meter.
Då säger hon: "När du simmar 200 meter bjuder jag dig på tårta".
Jag är inte klok, men jag hoppar i vattnet. Det går inte fort men till slut, trött som fan har jag på något sätt simmat 200 meter.
Hon tittar på mig och säger: "Vad håller du på med????"och så skrattar hon och säger "Jag tänkte att du kanske skulle kunna klara det om ett halvår."
Nästa gång fick jag min tårta.
"Det största som hänt mig" säger folk om studenten, bröllop, körkort osv osv. För mig är det största att klara av alla de där småsakerna som borde vara omöjligt, som att dra upp dragkedjan i jackan, simma och cykla. Den lyckan jag kände då är häftig.
Min högstadietid avslutades med att jag chockades på avslutningdagen där det delades ut stipendium med att mitt namn ropades ut för gymnastikstipendiumet. Inte för att jag var i närheten av att vara lika bra som de bästa men för att jag efter förutsättningar och med en enorm kämpaanda gjort det jag gjorde.
Detta har också haft en del i att jag blivit som jag är, att fortsätta ge allt. Något jag minns är de enorma applåder jag fick och hur glada mina klasskompisar som jag strax efter skulle skiljas ifrån var. De har sagt att det var det absolut mest fantastiska som kunde hänt och de blev så glada för min skull och jag får fortfarande höra dessa ord idag ibland. Jag vet att jag hade kunnat vara hur stark och envis som helst, jag hade ändå inte klarat mitt liv då så bra utan deras hjälp.
Precis lika lite som jag aldrig orkat kämpa med min smärta idag utan stöttningen från vänner på jobbet.
I nästa del börjar jag gymnasiet... Snacka om att vara extremt nervös.
Poppeoch Olle:
Dålig skärpa.Det var nervöst att börja högstadiet. Även om det var i samma klass så var det massa andra elever från andra småorter på skolan och vissa lektioner skulle alla blandas.
Här gick jag:
Men det var sammantaget tre bra år där minnena främst går till tjejer man var lite för blyg för, kortspel och rundpingis på rasterna, Orups genombrott
och jag kan fortfarande känna smaken av glassen man alltid köpte på rasterna. Vad den hette är bortglömt däremot. Jag var förälskad i två tjejer på samma gång i 8:an, vilket inte spelade så stor roll för ingen av dem var intresserad av mig. MEN lilla blyga jag ringde faktiskt till en av dem och allt slutade med att hon skickade ett foto på sig själv :).
År 2000, vilket måste varit 13-14 år efter högstadiet kom en tjej fram till mig när jag satt lite avsides på ett uteställe och sa: Känner du igen mig?
Det gjorde jag, det var tjej nummer 2 jag var förälskad i på högstadiet. Så vi pratade en stund och det var lite roligt.. Vi hade inte pratat på högstadiet alls ..Men hon visste att jag gillade henne.
Här förekom ingen mobbning mer än ett par tillfällen då någon hävde ur sig nåt korkat.En historia är när 9:orna (samma grupp människor som mobbat mig på lågstadiet), nu klädda i tuffa trasiga kläder och några man allmänt undvek, förde ett jäkla liv i skolbussen påväg hem från skolan.Det var fullt överallt och många stod upp. Jag ställer mig lite halvri mitten av bussennär den tuffaste killen ropar till mig :
-Öh, du! Ska du sitta eller?
Tuffa som de var så satt dessa killar på två säten. Jag vet inte varför men jag gick dit och han flyttade sig så jag kunde sitta brevid honom. En märklig händelse.
Jag hatade fortfarande simningen och här hade de egen simbassäng vilket gjorde att vi var där oftare. Helt värdelöst. Man kände sig verkligen kass.
Någongång underdenna tidensåhände tvåsaker som betydde massor för mig. Jag har alltid varit envis och full av kämpaglöd. Jag var tvungen annars hade jag inte klarat livet.
Grej nummer ett:
Jag lånade brorsans gamla cykel och ställde den på gräsmattan för att en gång för alla lära mig cykla. Jag hade ju provat innan och det var inte genomförbart, jag har inte den balansen, det är omöljigt såvarför jag testade vet jag inte. Det skulle bara göra mig frustrerad.
Upp på cykeln och ramla av, så såg det ut i 2-3 timmar säkert.Helt jävla meningslöst. Jag förstår inte hur jag hjorde men efter nån mer timme så cyklade jag på gräsmattan.
Jag kan inte förklara känslan, jag hade klarat det omöjliga.
Grej nummer två:
Min sjukgymnast slängde i mig i en bassäng för att öva på att vara i vatten. Hon lärde mig ett annorlunda simsätt där jag, om jag hittade rätt teknik och styrka och balans,skulle kunna hålla mig flytande ett tag, jag lyckades efter några månader ta mig framåt ett tiotal meter.
Då säger hon: "När du simmar 200 meter bjuder jag dig på tårta".
Jag är inte klok, men jag hoppar i vattnet. Det går inte fort men till slut, trött som fan har jag på något sätt simmat 200 meter.
Hon tittar på mig och säger: "Vad håller du på med????"och så skrattar hon och säger "Jag tänkte att du kanske skulle kunna klara det om ett halvår."
Nästa gång fick jag min tårta.
"Det största som hänt mig" säger folk om studenten, bröllop, körkort osv osv. För mig är det största att klara av alla de där småsakerna som borde vara omöjligt, som att dra upp dragkedjan i jackan, simma och cykla. Den lyckan jag kände då är häftig.
Min högstadietid avslutades med att jag chockades på avslutningdagen där det delades ut stipendium med att mitt namn ropades ut för gymnastikstipendiumet. Inte för att jag var i närheten av att vara lika bra som de bästa men för att jag efter förutsättningar och med en enorm kämpaanda gjort det jag gjorde.
Detta har också haft en del i att jag blivit som jag är, att fortsätta ge allt. Något jag minns är de enorma applåder jag fick och hur glada mina klasskompisar som jag strax efter skulle skiljas ifrån var. De har sagt att det var det absolut mest fantastiska som kunde hänt och de blev så glada för min skull och jag får fortfarande höra dessa ord idag ibland. Jag vet att jag hade kunnat vara hur stark och envis som helst, jag hade ändå inte klarat mitt liv då så bra utan deras hjälp.
Precis lika lite som jag aldrig orkat kämpa med min smärta idag utan stöttningen från vänner på jobbet.
I nästa del börjar jag gymnasiet... Snacka om att vara extremt nervös.
Del 3
Så.... dags att börja gymnasiet. Dett var ett av de största och mest nervösa stegen för mig i mitt liv hittills. Jag slets ifrån tryggheten med mina vänner som funnits där och stöttat mig i 10 års tid och jag skulle in till en skola i staden bort från den trygga "förorten". Jag hade alltid känt mig blyg och återhållsam när det kom till nya människor, säkert pga mitt handikapp och nu fick jag inte vara med min "familj " som mina vänner sen länge varit. Detta var riktigt, riktigt nervöst.
Jag skulle gå i skola här:
Inte en direkt skollik byggnad. Det var en gammal fabrik, med fem våningar. Där sprang man upp och ner dagarna i ända. Det fanns ingen hiss . Eller det fanns men bara för lärarna.
Jag träffade min klass och det visade sig att väldigt många var från samma skola och var kompisar sedan innan. Det var många högljudda killar som såg vuxna ut, det var tjejer som var snygga och det kändes jobbigt att vara ensam med folk som sedan tidigare var vänner.
Redan första, riktiga skoldagen bestämde en lärare att vi skulle delas in i par. Lära känna varandra och sedan redovisa om den andra personen framför hela klassen.
Jag blev helt stel, jag hatade att prata inför andra människor. Jag visste redan vad som skulle hända. Det skulle fnissas och tisslas och tasslas så fort jag öppnade munnen.
Min nervositet ökade när jag fick min redovisningspartner. En skitsygg tjej. Att jag överhuvudtaget skulle få fram ett ord vara i pratat oss två emellan var ju dödsdömt. Men att prata med henne gick bra. Förmodligen pga min oerhörda charm....
Redovisningen.... Fan... även inför mina gamla klasskompisar som kände mig utan och innan var det jobbigt länge och väl. Till jag kom på ett sätt, ett sätt som många använder sig av. Humorn. Det underlättade för mig. Om jag var tillräckligt rolig så kunde folk skratta åt det jag sa istället för hur jag lät. De hade aldrig skrattat åt hur jag lät, det var i mitt huvud bara, men att det fanns i mitt huvud berodde på andra, mobbare som gjort mig extra medveten om att jag pratade otydligt.
Men nu var det alltså inte gamla kompisar utan vilt främmande människor, coola tuffa killar och lika coola snyggt klädda tjejer som bara satt och väntade på att få skratta åt mig.
Ingen skrattade. Ingen fnissade. Tre år senare stod det helt klart att jag återigen hamnat i en helt fantastisk klass och jag kom otroligt bra överens med alla. De tuffaste och de snyggaste, de somvar mer blyga och tillbakadragna, alla.
Någon av de första dagarna hade vi en stor fest på Almenäs:
bild från:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Almen%C3%A4s.JPG
Jag drack ingen alkohol, jag skulle aldrig börja för det var helt onödigt. (Jag har nog smakat nån eller 1000gånger nu förresten) Men andra drack och såklart alla de coola killarna drack. Jag kände mig inte så cool med min påse pepparchips men det var en kul fest och här fälldes en kommentar till mig av en av killarna från gänget som kände varandra, som mina kompisar och jag skrattat åt i alla år sen dess:
"- Jag har hört att du är bra på fotboll. Alltså inte spela och så, utan resultat....."
Hans information var rätt men det lät otroligt kul och hur visste han? Tilläggas bör att han absolut inte drack vatten ... men ändå.
Jag var jättenervös inför den första gymnastiktimmen på gymnasiet. Kände mig inte bekväm alls och jag vsste inte om jag kunde vara med på övningar och så. Jag ville ju inte hamna i det läget direkt. Hur skulle läraren vara ? Han visste ju inte om mitt handikapp.
Jag hade fel. Han visste visst om det och det var aldrig några problem. Men jag var nervös inför de nya. Innebandy första dagen.
Skönt, det kan jag vara med på... tänk om det varit plintar eller sånt helvete.
Matchen började och nu händer något underligt. Jag får bollen och dribblar förbi en kille, sedan en till och ytterligare en. Kommer mot mål och lurar bort han som står vid målet och gör mål.
Direkt förstår jag... Hm, det där gick lite väl enkelt va? Ingen sa något, men jag fattade att de inte gjorde sitt riktigt bästa. Men efter det målet kan man säga att det var slut på att inte göra sitt bästa mot mig :).
I omklädningsrummet efteråt kommer en av killarna fram till mig och säger :
- Jag har hört att du fick stipendie i idrott på högstadiet. Fan va bra jobbat!
Återigen är jag helt ställd. Vad händer? Varför vet alla saker om mig?
I dont know.
Här på gymnasiet hittar jag mina kommande 3 närmsta vänner och vi har i många, många år framöver otroligt roligt. Mer om det framöver. Vi tillbringade nästan alla raster i små grupprum och spelade kort. Att vi spelade för ofta blev vi medvetna om när en gammal städerska kommer in och säger:
"Sitter ni här med era kortlappar nu igen?"
Gymnasiet var hårt, studiemässigt, jag hade inte förmågan att minnas saker. Så när frågan "Skriv allt du vet om andra världskriget", för 16 poäng på en enda fråga, kom så hjälpte det inte att jag läst 50 sidor 8 gånger.
Matten gick bra och jag borde fått högsta betyg i matten men fick inte det då vi bytte lärare sista terminen och han sa att jag borde få 5:a men han kunde inte ge mig det med bara en termin i bagaget. Jag gick ut med strax över medelbetyg och är nöjd med det.
Mina två sämsta insatser var ett prov där jag helt enkelt inte fattade någonting och fick 28 poäng av 116 och så var det när vi i trean hade orienterinssdag.
I tre år hade vi orienterat i en liten park, tre gånger och man visste ju var kontrollerna satt efter första året...
Här är parken från satellit. Man ser inte mycket men att det är en liten park med rätt få träd syns.
Här hade vi orienteringsdagen:
Ett stort jävla skogsområde, ett område för löparspår och fan och hans moster. Jag hade inte lärt mig kartan. Jag kunde inte läsa en kompass. Jag hade gått till kontrollerna för jag visste var de låg. Jag hatade orientering. Denna dag var katastrof. Jag sprang inte vilse, men jag följde efter folk och till slut gav jag upp och gick med några tjejer till målet. Där väntade mina vänner och var sura på mig för att de fått vänta i timmar "Du kunde ju ha sprungit i alla fall".
Vi åkte på klassresa i trean, till Hamburg
Där gick jag vilse eftersom jag tyckte det var viktigare att, efter en timmes promenad med två kompisar, ensam vända och gå till hotellet för att se Sverige-Usa i hockey-vm. Men jag gick vilse. Blyg, ensam gick jag fram till människor som pratar tyska som infödingar, för att fråga på, troligen lika infödingsperfekt tyska, om vägen till mitt hotell. Jag gjorde det, jag hittade hotellet till slut, hann se matchen och Sverige vann.
Jag minns att jag i trean var mer ointresserad av klassens fester utanför skolan. Jag gick inte på balen, försvann rätt tidigt från studentfesten t e x.
Däremot minns jag en fest på en veckodag, onsdag eller torsdag, i en liten stuga som någon klasskompis hade. Vi sov över där, över 20 pers i denna lilla stuga. Vi låg så gott som på varandra. Hur i helvete gick det till? Ett minne från detta är när klassens största kille, ramlade rekt ner på mig där jag låg på golvet. Att inte min bröstkorg gick åt helvete då är en gåta.
Tjejer fanns det gott om på skolan, några mer intressanta än andra. Men ingenting var riktigt intressant. I alla fall inte i skrift här :).
Jag tog studenten:
(som ni ser är fotografen full och ser suddigt)
Sedan började en sommar där jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. Mer om det i nästa del.
Jag skulle gå i skola här:
Inte en direkt skollik byggnad. Det var en gammal fabrik, med fem våningar. Där sprang man upp och ner dagarna i ända. Det fanns ingen hiss . Eller det fanns men bara för lärarna.
Jag träffade min klass och det visade sig att väldigt många var från samma skola och var kompisar sedan innan. Det var många högljudda killar som såg vuxna ut, det var tjejer som var snygga och det kändes jobbigt att vara ensam med folk som sedan tidigare var vänner.
Redan första, riktiga skoldagen bestämde en lärare att vi skulle delas in i par. Lära känna varandra och sedan redovisa om den andra personen framför hela klassen.
Jag blev helt stel, jag hatade att prata inför andra människor. Jag visste redan vad som skulle hända. Det skulle fnissas och tisslas och tasslas så fort jag öppnade munnen.
Min nervositet ökade när jag fick min redovisningspartner. En skitsygg tjej. Att jag överhuvudtaget skulle få fram ett ord vara i pratat oss två emellan var ju dödsdömt. Men att prata med henne gick bra. Förmodligen pga min oerhörda charm....
Redovisningen.... Fan... även inför mina gamla klasskompisar som kände mig utan och innan var det jobbigt länge och väl. Till jag kom på ett sätt, ett sätt som många använder sig av. Humorn. Det underlättade för mig. Om jag var tillräckligt rolig så kunde folk skratta åt det jag sa istället för hur jag lät. De hade aldrig skrattat åt hur jag lät, det var i mitt huvud bara, men att det fanns i mitt huvud berodde på andra, mobbare som gjort mig extra medveten om att jag pratade otydligt.
Men nu var det alltså inte gamla kompisar utan vilt främmande människor, coola tuffa killar och lika coola snyggt klädda tjejer som bara satt och väntade på att få skratta åt mig.
Ingen skrattade. Ingen fnissade. Tre år senare stod det helt klart att jag återigen hamnat i en helt fantastisk klass och jag kom otroligt bra överens med alla. De tuffaste och de snyggaste, de somvar mer blyga och tillbakadragna, alla.
Någon av de första dagarna hade vi en stor fest på Almenäs:
bild från:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Almen%C3%A4s.JPG
Jag drack ingen alkohol, jag skulle aldrig börja för det var helt onödigt. (Jag har nog smakat nån eller 1000gånger nu förresten) Men andra drack och såklart alla de coola killarna drack. Jag kände mig inte så cool med min påse pepparchips men det var en kul fest och här fälldes en kommentar till mig av en av killarna från gänget som kände varandra, som mina kompisar och jag skrattat åt i alla år sen dess:
"- Jag har hört att du är bra på fotboll. Alltså inte spela och så, utan resultat....."
Hans information var rätt men det lät otroligt kul och hur visste han? Tilläggas bör att han absolut inte drack vatten ... men ändå.
Jag var jättenervös inför den första gymnastiktimmen på gymnasiet. Kände mig inte bekväm alls och jag vsste inte om jag kunde vara med på övningar och så. Jag ville ju inte hamna i det läget direkt. Hur skulle läraren vara ? Han visste ju inte om mitt handikapp.
Jag hade fel. Han visste visst om det och det var aldrig några problem. Men jag var nervös inför de nya. Innebandy första dagen.
Matchen började och nu händer något underligt. Jag får bollen och dribblar förbi en kille, sedan en till och ytterligare en. Kommer mot mål och lurar bort han som står vid målet och gör mål.
Direkt förstår jag... Hm, det där gick lite väl enkelt va? Ingen sa något, men jag fattade att de inte gjorde sitt riktigt bästa. Men efter det målet kan man säga att det var slut på att inte göra sitt bästa mot mig :).
I omklädningsrummet efteråt kommer en av killarna fram till mig och säger :
- Jag har hört att du fick stipendie i idrott på högstadiet. Fan va bra jobbat!
Återigen är jag helt ställd. Vad händer? Varför vet alla saker om mig?
I dont know.
Här på gymnasiet hittar jag mina kommande 3 närmsta vänner och vi har i många, många år framöver otroligt roligt. Mer om det framöver. Vi tillbringade nästan alla raster i små grupprum och spelade kort. Att vi spelade för ofta blev vi medvetna om när en gammal städerska kommer in och säger:
"Sitter ni här med era kortlappar nu igen?"
Gymnasiet var hårt, studiemässigt, jag hade inte förmågan att minnas saker. Så när frågan "Skriv allt du vet om andra världskriget", för 16 poäng på en enda fråga, kom så hjälpte det inte att jag läst 50 sidor 8 gånger.
Matten gick bra och jag borde fått högsta betyg i matten men fick inte det då vi bytte lärare sista terminen och han sa att jag borde få 5:a men han kunde inte ge mig det med bara en termin i bagaget. Jag gick ut med strax över medelbetyg och är nöjd med det.
Mina två sämsta insatser var ett prov där jag helt enkelt inte fattade någonting och fick 28 poäng av 116 och så var det när vi i trean hade orienterinssdag.
I tre år hade vi orienterat i en liten park, tre gånger och man visste ju var kontrollerna satt efter första året...
Här är parken från satellit. Man ser inte mycket men att det är en liten park med rätt få träd syns.Här hade vi orienteringsdagen:
Ett stort jävla skogsområde, ett område för löparspår och fan och hans moster. Jag hade inte lärt mig kartan. Jag kunde inte läsa en kompass. Jag hade gått till kontrollerna för jag visste var de låg. Jag hatade orientering. Denna dag var katastrof. Jag sprang inte vilse, men jag följde efter folk och till slut gav jag upp och gick med några tjejer till målet. Där väntade mina vänner och var sura på mig för att de fått vänta i timmar "Du kunde ju ha sprungit i alla fall".Vi åkte på klassresa i trean, till Hamburg
Där gick jag vilse eftersom jag tyckte det var viktigare att, efter en timmes promenad med två kompisar, ensam vända och gå till hotellet för att se Sverige-Usa i hockey-vm. Men jag gick vilse. Blyg, ensam gick jag fram till människor som pratar tyska som infödingar, för att fråga på, troligen lika infödingsperfekt tyska, om vägen till mitt hotell. Jag gjorde det, jag hittade hotellet till slut, hann se matchen och Sverige vann.
Jag minns att jag i trean var mer ointresserad av klassens fester utanför skolan. Jag gick inte på balen, försvann rätt tidigt från studentfesten t e x.
Däremot minns jag en fest på en veckodag, onsdag eller torsdag, i en liten stuga som någon klasskompis hade. Vi sov över där, över 20 pers i denna lilla stuga. Vi låg så gott som på varandra. Hur i helvete gick det till? Ett minne från detta är när klassens största kille, ramlade rekt ner på mig där jag låg på golvet. Att inte min bröstkorg gick åt helvete då är en gåta.
Tjejer fanns det gott om på skolan, några mer intressanta än andra. Men ingenting var riktigt intressant. I alla fall inte i skrift här :).
Jag tog studenten:
(som ni ser är fotografen full och ser suddigt)Sedan började en sommar där jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. Mer om det i nästa del.
Resterande delar kommer imorgon.
