Vi är nu kring åren 1995-1996. Jag jobbar på samma ställe, heltid. Dock inte fastanställd utan jag går som ungdomspraktikant.
Jag jobbar i den vit/gråa (vill du veta färgen får du fråga en tjej - de hittar alltid på färger som inte finns) byggnaden längst till vänster på bilden:
Bild lånad:
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/socoab/image/view/boraas-stad-stora-torget-114402
Jag umgås massor med mina vänner och vi är ute varje vecka, ibland flera dagar i veckan och vi har extremt roligt. Kompis nummer två hittar sig en flickvän, när har jag inte en aning om. Så bra är inte mitt minne.
Detta innebär att vårt lilla gäng utökas med hennes vänner och när alla är med kan vi vara 10-12 personer. Underbara människor, allihop, som jag är väldigt glad över att jag lärde känna. Några minnen som sticker ut:
* Midsommarfirande i Smögen.
Vi åkte iväg, ca 10 st till Smögen där vi sov över och festade och hade kul på kvällen. Det är här jag får den mest oväntade förfrågan någonsin.
Alla vännerna är uppe på dansgolvet medan jag sitter kvar vid bordet och pustar ut och tittar på dem. Då sätter sig de sig två st vid mitt bord och efter ett tag säger killen:
- Vill du vara med på en dubbelmacka?
Jag blir något överraskad, måste jag säga. Milt sagt. Men jag tackar vänligt nej.
- Jo, snälla kom igen. Är hon inte snygg?
Hon var snygg, det gick inte att komma ifrån så jag fick komplimera henne:
- Jo, du är jättesnygg, men jag måste gå nu.
En av vännerna på dansgolvet, flickvännen till kompisen med katt/madrass-incidenten i tidigare inlägg såg att jag pratade med dessa okända och gjorde frågande tecken till mig från golvet oh jag lyfte på axlarna som: "jag har inte en jävla aning vad som händer".
Jag gick ut till vännerna och dansade. Av någn anledning så har denna incident också återkommit bland snacket i många år efteråt. :)
* Fest hemma hos kattkompisen, de hade nu flyttat till hus. Jag minns bara en incident och det är att Nothingelsematters-vännen spydde i grannarnas häck och att kompis nummer ett hade hysteriskt kul åt detta. Det var så att säga inte likt honom att bli så dålig.
* Resa till Grekland, hela gänget.... utom en. En som inte ville följa med. En som inte alls mådde bra under denna period. En som var jag. Det jag minns mest av detta är att den som tjatade mest på att jag skulle följa med var inte någon av mina ursprungliga vänner utan det var flickvännen till Nothingelsematters-kompisen.
Hon skrev t o m et långt mail till mig på jobbet för att övertala mig att åka med.
Hon lyckades inte. De fick åka utan mig. Men det hon gjorde betydde jättemycket för mig. Jag har också förstått att de hade väldigt kul.
* Fest och bastubad hos kattkompisen.
Han är finne, han vet hur man badar bastu. Han vet också hur man rullar sig i snön naken. Idioti. Vem gör sånt?
Så när han säger: Nu rullar vi oss i snön är det inte en jävel som säger "ja". Såklart. Vi är ju begåvade människor. Vissa av oss, för plötsligt säger en idiot:
- Jo, jag hänger på.
Det var jag....jag var inte alls full. Jag vet inte varför jag sa det. Så vi sprang ut i trädgården och efter ett tag ligger 4-6 nakna män i snön. Fy fan!!!!
Detta var bara några få minnen av fester, människor, vänner som betytt massor. Någon gång ibland tyckte jag det var jobbigt att gå ut med dem. De två paren och jag. Man kunde känna sig utanför. Och ensam. Och tycka livet var orättvist.
Inte ensam på det sättet, för de lät mig inte vara ensam. Men ni förstår vad jag menar.
Jag har haft en jävla tur som hade dessa människor så nära i mitt liv.
På jobbet anställdes en hel drös med både killar och tjejer i min ålder. Jag var väl 24-25 och de var runt 23-28. Arbetsplatsen lyftes enorm av dessa människor. Glädje spreds, festerna var insane. Vi spelade innebandy som aldrig förr, två gånger i veckan och jag fick många nya vänner.
1997 slutade min ungdomspraktik att gälla och då blev jag anställd på riktigt. Det blev också startskottet för att flytta hemifrån, jag hade inte velat göra det när jag inte hade en säker inomst.
Jag hamnade väldigt bra, i denna byggnad. Jag var lite nervös. Skulle jag klara av allt vad det innebär med att klara sig på egen hand, med mitt handikapp. Det dyker alltid uppsaker som kan jävlas. Samtidigt visste jag att om det gör det så är det små problem. Det är ju inte som en atombomb om jag inte klarar av öppna en burk, rensa avloppet eller vad som.
Det har aldrig varit några stora problem. Det blev något värre när jag bröt en ben i foten på jobbets innebandyspel. Men det var på mitt svagare ben så jag lunde ju fortfarande hoppa runt som en galning på ett ben. Det hade varit värre om det var andra foten.
Det är något jag kan tänka på ibland, eftersom jag är rätt sopig med vänstra sidan av kroppen, så får det absolut inte hända något med den högra armen. Det vore katastrof. Samtidigt kanske men kunde få en personlig assistent då som är en snygg tjej.... Tål att tänkas på:)
Allt gick bra och brorsan hjälpte mig att handla. Jag ville inte vara hemma i två månader. Försäkringen täckte taxiresor fram och tillbaka till jobbet så jag körde på.
T o m jobbfesten hemma hos mig, planerad tre dagar efter gipsningen blev av. Jag hade 2-3 fester per år hemma hos mig med 10-15 pers varje gång. Alltid skitkul.
Minnen från denna tid:
* Två av de nya tjejerna på jobbet, tog med mig ut för att äta en med de två en kväll när jag fyllde 25. 15 min efter jag kom dit droppade det in den ena efter andra från jobbet och till slut var det 20 personer. Jag var ngot överraskad och väldigt glad.
* En av tjejerna, som var ett år yngre än mig, vi denna nu berättade historia runt 26, var väldigt snygg, glad, och den enda under alla mina år som verkligen kunde ge mig en match i att ha vassaste tungan. Hon var dessutom fantastskt snäll. I alla fall, hon drog sig inte för speciellt mycket. En gång påhennes rum stannade jag och pratade. Hon var klädd i nån blus och nån kjol som slutade strax över knäna.
Vi började prata om gårdagens innebandy och hon sa att hon fått ett jättemärket på benet. Då drar hon upp kjolen en bra bit (precis utan att saker man inte borde se sågs) och visar ett stort bollmärke på insidan av ena låret.
Japp...att fortsätta föra en helt naturlig diskussion i det läget krävde sin man. Men hon gjorde det, hon pratade på helt naturligt. så jag gjorde detsamma. "Ja, vilket märke.....". Alltså, man har inte så mycket bra att säga i det läget.
* Det sista minnet är när en av de nya killarna slutar jobbet. En skitrevlig kille från Göteborg, gammal hockeyspelare. Eller gammal var han ju inte 28 ca. han spelade såklart innebandy och som hockeyspelare hade ett grymt skott och passningar. I alla fall, så säger han till när vi tar adjö:
"Du är den absolut bästa innebandyspelare jag spelat med med tanke på förutsättningar"
Det värmde massor. Jag har idag svårt att tro på vad folk säger. Det är så enkelt att säga något men man visar det inte. Det är väldigt lätt att luras. Dessutom tror jag, att jag då och då behöver bli bekräftelse. Nog mer än jag vill erkänna för mig själv och jag skulle aldrig skriva det i en blogg. För samtiigt vill jag vara så stark att jag klarar mig själv utan att andra ska vilja fråga om jag vill göra något osv, samtidigt som jag verkligen kan skrika efter att nån bryr sig och vill vara nära mig.
Hans ord tog jag i alla fall med mig i hjärtat.
Det blir 2000 och jag har sedan innan vågat visa mina dikter för folk på jobbet och har fått det sagt till mig att "Du borde ge ut en diktsamling".
Okej, tänkte jag. Never gonna happend.
1. Jag är inte bra nog
2. Jag orkar inte skriva så många dikter som krävs.
Jag skriver på, börjar ta tjänstledigt en månad om året bara för att skriva. Till slut så förstår jag att: Vafan, jag vill göra detta. Jag vill ge ut en diktsamling.
Jag hittar ett bokförlag på nätet och sedan rullar det på. 2001 har jag en bok i min hand med mitt namn på. Det är en mäktig känsla som jag är stolt över. Jag sålde ju såklart inga mängder men betydligt fler än jag drömt om.
År senare fick mina dkter en betydelse jag inte kunnat drömma om och en betydelse jag helst hade sluppit.
Vår granne i Sjömarken, 5 år yngre än mig, kör ihjäl sig med motorcykel. Så hemskt. Jag skriver en dikt till familjen. Dikten kom att läsas på begravningen och de har berättats för mig att de har använt mn diktsamling som hjälp och tröst när det har varit som jobbigast.
Detta är en händelse som enskilt skulle kunna räcka för att rättfärdigar min plats i denna värld. Att veta att jag har gjort något som hjälpt andra människor till någon form av anständigt liv gör att jag känner att jag gjort nytta.
Diktsamlingen är ett mål jag klarat av i livet.
2001 gjorde jag en annan sak som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag är nu 29 år. Jag är fortfarande blyg, hatar att prata inför nya människor. Framför allt i grupp och framför allt 8 st tjejer i 20-årsåldern.
2001 blir jag utsedd att ha hand om registreringspersonalen i 2½ månad. Första dagen, innan de ska komma, är jag sjukt nervös. Det blir inte bättre när de kommer. 8 st. Alla tjejer, mellan 19-22. Dessutom snygga.
Ni undrar vad det spelar för roll? Det spelar roll för en tafflig, blyg kille som mig för i mitt huvud så ser alla snygga tjejer ner på en som mig. Så tänkte jag då.
Nu när jag har berättat om mitt liv, hur många snygga tjejer har jag träffat bara i mina berättelser? Många. Hur många av dem såg ner på mig? Inte många.
Min psykolog jag gick hos senare i livet (vi kommer dit sen) sa att jag nog förstört en del för mig själv genom att tänka ner mig själv i andras ögon. Hon har rätt. Har något tjej spanat på mig, sett åt mitt håll, så har det berott på att jag går konstigt eller håller min hand konstigt. Så har det varit, i mitt huvud.
När det på en fest går 5 minuter och det kommer fram en tjej och pratar med mig och hon senare sent på kvällen förklarar att "när du kom in i rummet så blev alla andra ointressanta. Man ville bara prata med dig "så tror inte jag på det. Tjejen var upptagen så det hade aldrig kunnat bli något men orden, de sa hon.
Tillbaka till de 8 tjejerna. Det tog 10 min sedan var nervositeten borta. Vi kom väldigt bra överens på alla plan. De gjorde ett fantastiskt jobb, de var roliga och snälla och min nervositet kom inte ens tillbaka när en av dem sa till en annan i en diskussion mellan oss tre.
- Jag är lite snabbare på att registrera än du.
- Jo, men det beror ju på att min stora bröst är ivägen.
Sant. Hon hade stora bröst.
Vi tyckte om varandra och tre saker bevisar det:
* De 8 tjejerna skulle ha avslutningsfest på bemaningsföretaget vi hyrt dem av och bjöd in mig deras förfest.. Så där var jag ensam med 10 tjejer....
* Något år senare komtre av tjejerna och hälsade på mig på jobbet
* En av tjejerna har jag fortfarande kontakt med idag.
Återigen, ett härligt minne av något jag egetligen trodde att jag hatar att göra.
Jag lovade att denna del skulle handla även mnär jag hamnar väldigt fel i livet. Men detta har blivit så långt att det får vänta till nästa del.
Jag vill tacka för komplimanger om berättelsen om mitt liv, som jag fått från både kända och okända. Tack :).Det blir lättare att skriva då. Kanske även nästa inlägg om snedhamnandet.
