På hösten 2001 bestämde jag mig att skaffa hund. Vi var och tittade på 12-13 valpar. En av dem kröp fram och bet mig i tån:
Honom köpte jag.
Med vovven, som var så himla liten, i knät på resan hem var jag överlycklig. Jag hade skaffat hund.
Jag tror att det här är första gången jag känner mig riktigt vuxen. Jag hade hela ansvaret för en annan levande varelse. Det var stort.
Jag hade väldiga namnproblem och allt slutade med att någon anordnade en namntävling på jobbet. Det drällde in namn, runt 50 st, ooh det blev till slut en liten Owen.
Vi kom otroligt bra överens direkt och han hade inga problem förrän för 4 år sen då vi hittade hjärtfel och förkalkningar i ben, rygg och nacke. Men med mediciner varje dag mår han bra ännu och nu är han 11 år.
Han är ett av mitt livs bästa beslut. Jag har inte tagit bara bra beslut.
Vid denna tid, började en ny företeelse komma fram. Mina kompisar och jag hade sedan gymnasiet spelat på Oddset.
Då och då, på skoj. Som den fotbollsnörd jag var (sportnörd) så gicj det ofta helt ok och det gjorde det ju roligare såklart.
Men nu var det mer än 10 år senare och nu kom det fram spelbolag på nätet.
Jag satte in lite pengar och det var skitroligt, enkelt och bra - man slapp springa till affären. Jag spelade på nån match här och nån match där. En hundring här och en där.
En dag märkte jag att jag vaknade oh satte på datorn, spelade på nån boxningsmatch på morgonen, följt av bandymatcher efteråt och sen fotboll och på natten hockey i Usa.
Förlorade hag på en match så höjde jag jag bara insatsen lite nästa gång. Jag hade sparat pengar hela mitt liv så det var ingen fara.
Några år senare så kunde det se ut så här:
"Ah, basket i Usa, favoriten har 1,20 i odds. Favoriter vinner alltid basket i Usa. Jag sätter 10 000, det blir enkla 2 000 kr ."
Favoriter vinner ofta basket i USA men favoriter förlorade oftast de gånger jag spelade på dem. Hur man mår när man en onsdagsnatt klockan 01.00 går uppför att via nån livescore följa en basketmatch som håller på till 04.00 när man har satsat 10 000 och man märker att det kommer gå åt helvete, går inte att förklara. Att gå och lägga sig vid 4 och försöka sova 2 timmar och sedan orka gå upp till jobbet med all den ångest man hade och veta att mat kan bli tufft .... Det var vedervärdigt.
Men det hände ju bara en gång för man lärde sig ju? Nej, eller jo. Man lärde sig ju att det gick åt helvete men man fortsatte ändå, i veckor, i månader och i år. Inte dessa summor varje gång såklart men då och då.
Jag var helt förstörd. Det var ju inte mitt fel heller. Det var nån jävla Gud som bestämt sig för att straffa mig. Jag skrek rakt ut till honom många gånger:
"Först ger du mig ett handikapp, sedan låter du mig leva hela mitt liv utan nån kvinna som älskar mig , kan jag då inte ens bara få vinna denna helvetesmatchen!!!!!?????".
Det kunde han oftast inte. Jag var så otroligt ensam. Jag kunde ju inte berätta det för någon. Den skammen var enorm och det här är det knappt någon som vet om. Ingen som läser detta vet om denna biten.
Sista gången under denna perioden som jag spelade på detta sätt var en natt då jag först satte 2 000 på nån sen fotbollsmatch. Den gick snabbt åt helvete. Men en till skulle strax börja, 5 000 på denna. Kvitterat på 4 minuters övertid och jorden rasade. 10 000 på en basketmatch, jag mådde så dåligt. Det gjorde tydligen de stora favoiterna också för de förlorade helt osannolikt. Räddningen skulle bli en dammatch i tennis 17 600 satte jag på denna. Den var jämn och jag orkade knappt med det. Men så i slutet av avgörande sätt började allt se klart ut. Min spelare rasade. Jag skrek :
"Men förlora nu då snälla, så slipper jag den här skiten nåt mer"
Hon förlorade, mina pengar försvann och jag var en liten jävla nolla som hade varit åt helvete så korkad. Men det var det sista stora spelet jag gjorde på många år och jag fick fortsätta att leva med een skammen i ensamhet och nu utan några pengar.
Under denna period började det dyka upp chatter på nätet och det var väl ett bra sätt att få prata lite med folk utan att behöva prata ( jag var ju blyg, enligt mig själv).
En dag började jag prata med en tjej, som visade sig må rätt så dåligt. Hon var bara 15, jag måste varit runt 30. Jag har alltid varit en lyssnare och jag vill hjälpa folk. Vi fortsatte prata på MSN ibland och en gång frågade hon om hon inte kunde få ringa mig. Frågan återkom och till slut sa jag att det var väl okej.
Det blev många och långa samtal med flickan långt bort ifrån mig, som gick ut högstadiet och flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet på annan ort. Det är klart att det är tufft att hjälpa en ung tjej mot allt helvete som hon tycker händer.
När hon ringer mig, sent på kvällen (efter att hon flyttat hemifrån) och säger:
"Jag har skurit mig i handlederna" så är man inte stor i andra ändan av telefonen. Fy fan...jag försökte ta reda på hur djupt det var och fick till svar att "det blöder lite men det är ingen fara,jag har inte skurit så djupt". och jag försökte prata med henne så jag visste att hon inte svimmade eller så. Det ordnade upp sig till slut, jag kunde förmodligen gjort massa saker helt annorlunda och bättre men detta var sista gången hon gjorde nåt sånt här. Hon har sagt senare att jag räddade hennes liv, kanske inte just den gången (jag vet inte, det kan ha varit ett rop på hjälp) men genom att finnas där när hon behövde under åren.
Jag vet inte om jag räddat hennes liv, jag är bara glad över att hon är en glad och charmig 24 åring idag.
2004 hittar jag mig faktiskt en flickvän, det håller i 4 år och denna mening är allt jag kommer nämna här om detta.
2005 kommer en smäll som kommer förändra mycket. Mer om det i nästa del.
Honom köpte jag.Med vovven, som var så himla liten, i knät på resan hem var jag överlycklig. Jag hade skaffat hund.
Jag tror att det här är första gången jag känner mig riktigt vuxen. Jag hade hela ansvaret för en annan levande varelse. Det var stort.
Jag hade väldiga namnproblem och allt slutade med att någon anordnade en namntävling på jobbet. Det drällde in namn, runt 50 st, ooh det blev till slut en liten Owen.
Vi kom otroligt bra överens direkt och han hade inga problem förrän för 4 år sen då vi hittade hjärtfel och förkalkningar i ben, rygg och nacke. Men med mediciner varje dag mår han bra ännu och nu är han 11 år.
Han är ett av mitt livs bästa beslut. Jag har inte tagit bara bra beslut.
Vid denna tid, började en ny företeelse komma fram. Mina kompisar och jag hade sedan gymnasiet spelat på Oddset.
Då och då, på skoj. Som den fotbollsnörd jag var (sportnörd) så gicj det ofta helt ok och det gjorde det ju roligare såklart.
Men nu var det mer än 10 år senare och nu kom det fram spelbolag på nätet.
Jag satte in lite pengar och det var skitroligt, enkelt och bra - man slapp springa till affären. Jag spelade på nån match här och nån match där. En hundring här och en där.
En dag märkte jag att jag vaknade oh satte på datorn, spelade på nån boxningsmatch på morgonen, följt av bandymatcher efteråt och sen fotboll och på natten hockey i Usa.
Förlorade hag på en match så höjde jag jag bara insatsen lite nästa gång. Jag hade sparat pengar hela mitt liv så det var ingen fara.
Några år senare så kunde det se ut så här:
"Ah, basket i Usa, favoriten har 1,20 i odds. Favoriter vinner alltid basket i Usa. Jag sätter 10 000, det blir enkla 2 000 kr ."
Favoriter vinner ofta basket i USA men favoriter förlorade oftast de gånger jag spelade på dem. Hur man mår när man en onsdagsnatt klockan 01.00 går uppför att via nån livescore följa en basketmatch som håller på till 04.00 när man har satsat 10 000 och man märker att det kommer gå åt helvete, går inte att förklara. Att gå och lägga sig vid 4 och försöka sova 2 timmar och sedan orka gå upp till jobbet med all den ångest man hade och veta att mat kan bli tufft .... Det var vedervärdigt.
Men det hände ju bara en gång för man lärde sig ju? Nej, eller jo. Man lärde sig ju att det gick åt helvete men man fortsatte ändå, i veckor, i månader och i år. Inte dessa summor varje gång såklart men då och då.
Jag var helt förstörd. Det var ju inte mitt fel heller. Det var nån jävla Gud som bestämt sig för att straffa mig. Jag skrek rakt ut till honom många gånger:
"Först ger du mig ett handikapp, sedan låter du mig leva hela mitt liv utan nån kvinna som älskar mig , kan jag då inte ens bara få vinna denna helvetesmatchen!!!!!?????".
Det kunde han oftast inte. Jag var så otroligt ensam. Jag kunde ju inte berätta det för någon. Den skammen var enorm och det här är det knappt någon som vet om. Ingen som läser detta vet om denna biten.
Sista gången under denna perioden som jag spelade på detta sätt var en natt då jag först satte 2 000 på nån sen fotbollsmatch. Den gick snabbt åt helvete. Men en till skulle strax börja, 5 000 på denna. Kvitterat på 4 minuters övertid och jorden rasade. 10 000 på en basketmatch, jag mådde så dåligt. Det gjorde tydligen de stora favoiterna också för de förlorade helt osannolikt. Räddningen skulle bli en dammatch i tennis 17 600 satte jag på denna. Den var jämn och jag orkade knappt med det. Men så i slutet av avgörande sätt började allt se klart ut. Min spelare rasade. Jag skrek :
"Men förlora nu då snälla, så slipper jag den här skiten nåt mer"
Hon förlorade, mina pengar försvann och jag var en liten jävla nolla som hade varit åt helvete så korkad. Men det var det sista stora spelet jag gjorde på många år och jag fick fortsätta att leva med een skammen i ensamhet och nu utan några pengar.
Under denna period började det dyka upp chatter på nätet och det var väl ett bra sätt att få prata lite med folk utan att behöva prata ( jag var ju blyg, enligt mig själv).
En dag började jag prata med en tjej, som visade sig må rätt så dåligt. Hon var bara 15, jag måste varit runt 30. Jag har alltid varit en lyssnare och jag vill hjälpa folk. Vi fortsatte prata på MSN ibland och en gång frågade hon om hon inte kunde få ringa mig. Frågan återkom och till slut sa jag att det var väl okej.
Det blev många och långa samtal med flickan långt bort ifrån mig, som gick ut högstadiet och flyttade hemifrån för att gå på gymnasiet på annan ort. Det är klart att det är tufft att hjälpa en ung tjej mot allt helvete som hon tycker händer.
När hon ringer mig, sent på kvällen (efter att hon flyttat hemifrån) och säger:
"Jag har skurit mig i handlederna" så är man inte stor i andra ändan av telefonen. Fy fan...jag försökte ta reda på hur djupt det var och fick till svar att "det blöder lite men det är ingen fara,jag har inte skurit så djupt". och jag försökte prata med henne så jag visste att hon inte svimmade eller så. Det ordnade upp sig till slut, jag kunde förmodligen gjort massa saker helt annorlunda och bättre men detta var sista gången hon gjorde nåt sånt här. Hon har sagt senare att jag räddade hennes liv, kanske inte just den gången (jag vet inte, det kan ha varit ett rop på hjälp) men genom att finnas där när hon behövde under åren.
Jag vet inte om jag räddat hennes liv, jag är bara glad över att hon är en glad och charmig 24 åring idag.
2004 hittar jag mig faktiskt en flickvän, det håller i 4 år och denna mening är allt jag kommer nämna här om detta.
2005 kommer en smäll som kommer förändra mycket. Mer om det i nästa del.
1 kommentarer
Marran
18 May 2012 16:24
Vad starkt av dig att prata om ditt spelmissbruk. Att ha ett missbruk är något som många kopplar med skam idag, men det är inget att skämmas över. Det är bara något man måste ta sig ur.
Kommentera