Uppdateringsdags. Förtvivlat mycket pulserande senaste tiden och det känns fruktansvärt. Jag plågar mig igenom dagarna mer än vanligt. Det har varit sämre ett bra tag och det gör inte trötteten, humöret, orken eller viljan bättre. Kroppen bryts långsamt ner är känslan. Under arbetsveckor sover jag ca 4 timmar per natt eftersom jag fortfarande har lika svårt att somna pga att nerver lever rövare i kroppen och det pulserar och vibrerar och det slutar inte under natten så sömnen jag får är inte den bästa. Fortfarande somnar händer och fötter omotiverat.
 
Det är över 2 år nu som jag knappt hankat mig fram. Skillnaden från när jag var sjukskriven är att det stöter och pulserar på fler ställen nu, jag är ofta yr och vimmelkantig. men har inte ramlat  på ett år i alla fall, när jag utan anledningen föll framåt ner i asfalten.
Plus att allt övrigt blir värre ju långre tid som går utan förbättring - återigen såsom trötthet.
 
Jag har väl blivit modigare, tror jag, under denna tid. Man måste vara modig för att klara av att må så jävla dåligt.
Modig iom att acceptera att man måste säga nej, göra på sitt eget sätt, gå sin egen väg. Modig för att ta striden istället för att ge upp. Modig genom att ifrågasätta andra om varför man inte får stöttning när man som mest behöver det. Modig på så sätt att sätta gränser för vad som är acceptabelt och riskera att förlora någon man tyckt om.
Man vill säga att man lär sig något. Men det vete fan. Jag  har lärt mer att ju mer man kämpar ju sämre mår man. Det är inte den lärdomen man behöver. Man lär sig att man går omkring som en ballong som till slut går sönder. Man lär sig vilka som verkligen, verkligen bryr sig. Vilka som hör och undrar hur jag mår, vilka som möljigen svarar på tilltal och vilka som faktiskt inte alls bryr sig. Och jag har lärt mig att skita i de personer som jag trodde brydde sig men som inte visar det alls. Jag har väldigt lite energi och jag tar ödmjukt emot den jag får av de som vill ge den och som önskar att jag ska bli bättre. 
 
Man blir känslosamt glad av vissa människor och besviken på andra. Innan var jag besviken över att inte orka göra saker som jag alltid gjort. Nu vet jag ju att det är vad som är bäst för mig om det är så att jag säger nej. Så accepterandet är en grej som finns där och spökar. Jag har missat 4-5 fotbollsmatcher i år, bröllop och massa kontakt med vänner. I en tid där man dessutom mår överjävligt illa. 
 
Det blir mycket mindfuck, tydligen har jag några egenskaper som är till en fördel när man är på botten och ensam i sitt måeende.
 
Bildresultat för jesper mindfuck
 
 
Bildresultat för jesper mindfuck
Jesper och Karin visar Mindfuck.
 
Men det är svårt att hantera smärtan, yrsel och illamående när att sitta och ligga är hemskt och när så många andra saker påverkas såsom minnet, humöret och koncentrationen. Väldigt ofta undrar jag hur jag ska klara av det och förundras över att jag inte faller ihop oftare. Fast det händer veckligen. Nytt ord... men varje vecka. Både hemma och på jobbet. Och att bryta ihop sådär är jobbigt. Väldigt jobbigt hemma i ensamhet. Men egentligen jobbigare mitt bland massa människor som inte har en aning om att jag gör det.
 
Jag har, har jag märkt, börjat censurera ofta i bloggen om hur det egenligen är, det som skulle vara mitt ställe att skriva av mig på, men jag har mer och mer sällan ork eller lust att skriva om det. Varken på blogg eller fb. Jag vet att folk vill veta men samtidigt känner jag att det blir tråkigt att läsa om. 
 
Ju svagare och tröttare och mer dåligt jag mår, ju känsligare blir jag. Då påverkar musiken jag tar till för att få energi mig ännu mer. Eftersom en helvetes massa musik (80 % av låtarna på gårdagens lista) jag lyssnar på är sådan jag fått i syfte för att må bättre kan jag bli gråtdfärdig bara genom att tänka på att någon (Fröken H) givit mig den musiken bara i syfte för att må bättre. Och det är så fint. Det är bra gråt - inte den andra som kommer till när jag inte vet vilket håll jag ska vända mig. Olika sorters gråt, bottnat i samma orsak.
 
 
Det är tur att jag har den enormt starka huvudvärken också då, så nervskadorna har någon att umgås med. Jag önskar bara de valt en annan festplats. Men de visste väl att jag alltid varit där festen är.
 
- Har ni fest?
- Ja, en bänkskiva
- Fan, vad nice, vi har kräftskiva.
- ?  Den kan man väl inte fästa?
- Va? Jag förstår inte.
- Jag har fäst en bänkskiva.
- Vi har fest, en kräftskiva.
- Jaha, var då? 
- Två hus bort, ni då?
- Bänkskivan? Mot väggen
- Har ni fest mot väggen? Ingen mitt på golvet?
- Det går väl fan inte att fästa där?
- Jo för fan, om har sprit så :)
- Vi limmade.
- Ah fan,  Hedvig limmade på Jonte...
- Jag fattar inte ... vi testade spik först.
- Hos oss är fan ingen spik alltså...alla är totalt packade.
- Jaha, då är vi längre fram, vi är  klara, nedpackade och ska dra.
- VA?? Ja, ett jävla drag!!!
- Alltså va? Vi ska åka nu, på bänkskivan sätter vi en skål.
- Skål för helvete!!!
- Tack så mycket
- Det är du som ska tacka!
 

Kommentera

Publiceras ej