Mitt första år efter sjukskrivningen där jag jobbat ett helt år, 100 %. Det har varit väl tufft, sjukt att jag klarat det när jag knappt sover dessutom. Just nu är ryggvärken bättre, efter några månader av väldig värk, som kom efter knävärken.
 
Under tiden har huvudvärk och vibrationer pågått. Vibrationerna är just nu värre än på länge och det har varit sådana perioder när det vanliga urkassa tillståndet inte räcker utan det ökas på upp i armar, mage, bröst och händer med starkare kraft. Sitta är plågsamt värre. Men jag försöker tänka på att ryggen är bättre.
 
Årets person har varit den som mest gjort att jag klarat av att jobba. Hon har varit trygghet, hon har sett hur jag kämpat, hon har burit lådor åt mig, hon har kommit springandes när jag fått fråga hur man gör en sak, för tredje gången på kort tid (mitt mående påverkar minnet, koncentration och allt sånt), hon har sagt påt mig att stanna hemma nån extra dag, hon skickade mig till brorsan när jag tänkte gå hem med njurstenanfallet, hon skrev hem och frågade hur allt hade gått, hon underlättar allt jag gör så att det ska bli så bra som det kan för mig. Jag hade aldrig orkat på det sättet jag gjort utan allt det där.
 
Årets person: Minichefen
 
Nästa inlägg består i slutresultatet av Drömligan.

Kommentera

Publiceras ej