Efter måndagen som jag var hemma jobbade jag resten av veckan med kroppsligt motstånd och trötthet. Ryggen värker ännu, om än kanske lite mindre om jag fokuserar väldigt hårt. Vibrationerna dödar mina nätter till orimligt med lite sömn. En dag hade jag kraftig huvudvärk men lurade den att tro att jag led av minnesförlust och inte kom ihåg att jag knappt kunde sitta upp.
 
Jag har sutiit på samma plats sen massa år tillbaka, säkert 8 år, och Fröken J frågade för ett tag sedan om jag sitter på samma plats ännu, på platsen bakom/brevid henne för "jag kan inte tänka mig dig på en annan plats".
 
Min plats har inte varit lika mycket värd sen Fröken J försvann för nu 4 år sedan och ingen som suttit där efteråt har varit nära att fylla platsen, trots att 3 st har försökt. Men detvar ju en solklarhet, såklart.
 
Nu får Fröken J tänka sig mig på en annan plats  för nu sitter jag längst in i hörnet med fönster framför mig och till höger om mig och med en vägg en liten halv meter till vänster om mitt skrivbord. Som ett eget rum mitt i det öppna landskapet. Men tanke på att "Övriga arbetskompisar" och även andra arbetskompisar ligger i absoluta botten i Drömligan kanske det är lika bra.
 
Men en av de övriga arbetskompisarna hjälpte mig i fredags med vara mitt sällskap i skrivform ett bra tag och det gjorde att jag orkade med dagen. Alltid glad och trevlig och en förmåga att få en att känna sig välkommen, en riktigt energigivare och trots att jag nu varit sämre i ett antal veckor och månader och inte orkat ha någon kontakt så var det verkligen med utsträckt hand The H-girl skrev i fredags och tog med mig en bit in i dagen. Man blir ödmjukt tacksam av det när man sitter och har så ont och kämpar som en besatt.
 

Kommentera

Publiceras ej