freddiehigh - you´ll never walk alone

Min hjärna är fucked up och det märks i drömmarna. I följande kaosmästerverk i obegripliga bisatsskrivningar förklaras natten. I natt  avslutades allt med desperata försök av min bror, mamma och mig att på semester mitt i sommaren som påbörjades i en husvagn någonstans jag aldrig varit, som sedan var förbytt mot en trästuga, att se nån fortsättning på nån tv-serie med John Stamos som vi aldrig någonsin hade sett början på, vilket vi ändå sedan inte hann eftersom jag vaknade, turligen av ingen smärta alls i mina lår eller ansikte eftersom jag innan den drömmen hade blivit jagad i ett skitigt lager av några Walking dead liknande, även om det inte var det, människor där jag och nån konstig pararellklasskompis från lågstadiet som jag aldrig ungåtts med till slut lyckades gömma oss i ett rum där vi trodde vi lurat bort dem, vilket vi inte hade för dörren öppnades och männen tog fram en stekpanna och bedövade mig med ett hårt slag i ansiktet så jag  aldrig kände att de, medan jag var utslagen, hade huggit två tjocka trädgrenar rakt igenom mina lår, vilket jag först märkte när jag vaknade upp efter slaget från stekpannan och det var alltså så att jag vaknade upp i drömmen, inte från drömmen, vilket också är jävligt konstigt men det gjorde i alla fall inte ont alls!