Det här med att gå har blivit svårare och svårare, trots att jag går 1 timme varje dag. Om vi bortser från vinter och att det är svinhalt så är det väldigt mycket annat som försvårar.
Det kan vara att trottoaren är för smal och att jag i mitt yra tillstånd känner att vägen är för nära, det är för mycket som pågår, för många bilar, för många cyklister och för många gångare som far förbi kors och tvärs och gör allt snurrigt.
Det kan vara att behöva stanna vid ett övergångställe, det kan vara att vrida på huvudet, det kan vara ett vägarbete som för massa oväsen, det kan vara en hund i koppel som inte går där den borde. Det kan vara att trottoaren är gropig eller lutan åt sidan, det kan vara att jag möter en skolklass eller att det står 5 personer i en busskur längre fram, det kan vara starka ljus, det kan vara, som senaste månaderna, att jag inte får gå den väg jag alltid går och är van vid. Det kan vara att marken försvinner under fötterna när jag sätter ner foten.
Förra veckan skulle jag korsa vägen samtigt som en granne hejade på andra sidan vägen, det kan vara att gå i nedförsbacke.
Jag gör en snabb överblick och sen försöker jag titta ner i marken så mycket jag kan, för att se så lite av allt som susar förbi och för att ha kontroll på var jag sätter fötterna - samtidigt som jag måste titta upp då och då för att inte tappa överblicken om vad som väntar.
Kommentera