2005. Min bror och jag åker till Jönköping för att se hans favorit lag, engelska Aston Villa, spela mot Jönköping i en träningsmatch. På väg in i Jönköping blir vi ståendes innan en rondell när en bild kör in i oss bakifrån:

Här, ungefär vid statketet.

Det är ingen hög hastighet , smällen är inte kraftig men tillräcklig. De går ur bilarna och pratar och omvi vänder på huvudet i rondellen:



Så finns det en parkering vid Biltema där båda bilarna kör in och de fortsätter prata försäkringspapper medan jag sitter kvar i bilen. Efter ett par minuter känner jag att jag försvinner. Jag hinner vifta med en arm och sedan är det svart och jag vaknar upp med ambulanspersonal bredvid mig som kollar upp mig och för sedan in mig i ambulansen och åker till sjukhuset. De kollar upp mig men hittar inga allvarliga skador på nacke etc.

I ett par veckor är jag lite stel i nacke och axlar men det är allt. Sedan efter någon månad får jag huvudvärk. Vissa dagar, andra dagar mer värk i rygg och axlar.Efter några månader har jag sån hemsk värk, framför allt i kroppen så varje rörelse är jobbig. Hela överkroppen känns som ett minfält. Jag hittar träningsprogram på nätet. Till slut blir överkroppsvärken hanterbar. Nu har jag däremot ständig huvudvärk.

Ibland i bakhuvudet, ibland i pannan, ibland på sidan. Det kommer som stötar, som yxslag, som molande värk, som om någon hackar med en skruvmejsel inifrån.

Jag testar fysioterpeut, osteopat, sjukgymnastik, healing, akupuntur, kiropraktor och massage. Ingenting hjälper. Massagen gör axlar och rygg och nacke bättre men huvudvärken rår inget på. Mitt liv vänds upp och ner. Jag bryts ner totalt och förändras.

På jobbet stänger jag in mig på mitt kontor, pratar inte med någon på dagarna. Varje tanke är negativ. Har jag en någorlunda bra dag så tänker jag:

"Okej, nu känns det ok, men det kommer snart tillbaka" och en annan vanlig tanke är:
"Jag kommer aldrig orka och klara av att leva så här i resten av mitt liv".

Jag har ett helvete och saker runt omkrng som påverkar mig negativt gör inte mitt mående bättre.

Jag får pengar på försäkring som ska hjälpa mot behandlingar, sjukfrånvaro osv. För det var aldrig tal om att inte jobba fullt. Jag är envis, som ni vet.

När man mår som jag gjorde, när man är deprimerad och inte vet varken ut eller in  såtar man många konstiga beslut. Då känns de naturliga men i efterhand, not so much.

Jag gör nu något som jag kunde fått leva med och mått av i resten av mitt liv. Owen vaknar mitt i natten och måste gå ut. Jag är trött, arg, har ont ochdet är pissväder ute. Jag tänker att:

"Jag släpper ut honom så får han kissa och så kommer han in igen"
Jo, troligt.... Han sticker iväg, såklart... vad trodde jag? Han får ett par minuters försptång och när jag kommer ut har jag inte en aning om vilken håll han sprungit åt. Klockan är 02.00, det är oktober och det regnar och blåser. Jag ringer min bror och vi är ute o letar i tre timmar. Jag har aldrig mått så dåligt över något någonsin. Vi ringer polisen och de säger att de fått in en hund som sprungit omkring där vi hade vår orienteringsdag och någon hade varit ute och gått där 4 på morgonen och tagit med honom till  polisen. Tur är att Owen är så snäll och glad och älskar människor så han hade säkert sprungit fram och hälsat. Den natten var hemsk.

All min otroliga smärta gjorde också att jag tyckte synd om mig själv, ska man falla i gamla gropar  är det som lättast när man är i kraftig obalans. Jag fick återfall i spelandet och mina försäkringspengar försvann. Det gick så långt att jag spelade bort hela min lön innan jag betalat räkningar och hyran. Nu hade jag inget val, jag var tvungen att be min bror om att långa pengar och jag var tvungen att berätta varför. Det var otroligt pinsamt och väldigt jobbigt. Men det var ingenting mot hur det var när det hände 4 månader senare igen och då berättade jag det även för mor och far. Jag kunde inte stoppa det, jag visste att jag inte skulle göra det men "när allt annat går åt helvete så kan jag ju få ha något roligt".

Så alla pengar var borta igen och nu var jag dessutom på minussidan eftersom jag var skyldig pengar.

Jag har det fortfarande småtufft med ekonomin, alla skulder är betalda och jag har pengar på sparkontot igen. Men jag känner inte att jag har någon buffert och jag jobbar på det. Målet är att vid årets slut ha en bra buffert som jag sparar ihop.

Spelandet? Någon gång ibland spelar jag mot mina favoritlag. Det jag spelar nu är poker och där har jag hyfsad kontroll. Jag är inte 100-procentig men jag gör inga dumheter längre.

Under denna första tid  efter olyckan och min emorma värk och psykiska kollaps händer en sak som säkert har varit väldigt viktig för mig. Jag fick en ny sektionschef precis i samband med olyckan. Den jag hade innan var bra men den nya, hon är fantastisk.

Jag förstod inte hur jävla dåligt jag mådde, man har liksom ingen koll i det stadiet. Hon tyckte jag skulle träffa en psykolog. Detta kan varit 1½ år efter olyckan. Jag fnös åt idén för det är ju pinsamt ..Men jag fnös inte länge för jag fattade att det vore nog bra.

Psykologen, en tjej, lika gammal som jag, räddade mig också. Jag har kvar samma jävla värk idag. Ibland värre. Men hon lyckades ändra sättet jag tänker. Hon fick mig att samla kraft och energi de dagar  jag mår hyfsat istället för att som innan förstöra även dessa. Jag är väldigt tacksam för hennes arbete och allt hon gjorde.

Jag avslutade terapin med att säga, sista gången jag var där med : "Nä, nu orkar jag inte höra på dina problem
mer, du får faktiskt klara dig utan mig nu".

Man har ett uppföljningsbesök ett år senare för att kolla läget och när jag mailade och bokade det  skrev jag " nu kommer jag igen så du får vara redo".

Hon svarade:" Ah på fredag. Då hinner jag till apoteket och hämta ut lugnande piller först".

Sedan dess har jag välstadit mått bra psykiskt bortsett från någon depression förra hösten, men hon hade förvarnat mig om att det var väldigt vanligt.. Nu visste jag dessutom vad det var. Hon sa att den gången då jag släppte ut Owen då hade jag en depression också. Men jag hade ju inte en aning om det då.

Någonstans 2005-2006 kanske, började det ett nytt gäng på jobbet igen, alla kom jag bra överens med och en kom att komma mig väldigt nära. Vi har varit och gått massa promenader, varit på bio, sett Orup i Göteborg, varit i Jönköping, lagat mat åt varandra  och pratat en hel jävla massa. Hon har varit ett jättestöd och för några veckor sedan blev jag dessutom superkompis med hennes 2-åriga dotter.

Jag kämpar på med mina dagar, med min värk. Jag gnäller om den då och då för mina vänner. Förra våren började de två nya tjejer som förekommit här i loggen rätt ofta mest beroende på att jag tycker om dem och de valde att snabbt bry sig om och ta hand mig när jag mådde dåligt. Förmoligen har de dåligt omdöme men de är söta ändå. :)

Så hur sammanfattar man allt detta?

Man kan svära och förbanna att livet behandlat mig orättvist om och om igen. Men ingen mår bättre av det, förutom jag ibland och jag kommer fortsätta att känna så ibland ochjag tänker inte be om ursäkt för det.

Man kan vara så jävla präktig och låta hur snäll och cool som helst genom att säga att trots allt som hänt mig  som kan tyckas jobbigt så har jag haft en extrem tur i livet som fick

* Föräldrar som ställt upp mer än jag säkert kan anat och som givit mig verktygen för att kämpa med det jag behöver kämpa mot

* En bror som alltid ställt upp

* Rätt sjukgymnaster

* Min "familj", mina klasskompisar från lekskolan til nian. Utan dem hade mitt liv blivit betydligt svårare

* Mina gymnasievänner som alltid stöttade mig 

* De vänner som efter gymnasiet följde med i livet  och bildade det kompisgäng som bettyde allt

* En chef som gjort så mycket för att jag ska må bättre

* Att just jag fick troligen världens bästa psykolog

* Att alla andra änglar dykt upp vid rätt tillfällen i livet

Sedan vill jag få tro att de som jag blivit bemött av, alla i mitt liv som varit underbara, har bemött mig så för att jag verkligen givit och ger dem väldigt något i närheten tillbaka.