2005. Min bror och jag åker till Jönköping för att se hans favorit lag, engelska Aston Villa, spela mot Jönköping i en träningsmatch. På väg in i Jönköping blir vi ståendes innan en rondell när en bild kör in i oss bakifrån:

Här, ungefär vid statketet.

Det är ingen hög hastighet , smällen är inte kraftig men tillräcklig. De går ur bilarna och pratar och omvi vänder på huvudet i rondellen:



Så finns det en parkering vid Biltema där båda bilarna kör in och de fortsätter prata försäkringspapper medan jag sitter kvar i bilen. Efter ett par minuter känner jag att jag försvinner. Jag hinner vifta med en arm och sedan är det svart och jag vaknar upp med ambulanspersonal bredvid mig som kollar upp mig och för sedan in mig i ambulansen och åker till sjukhuset. De kollar upp mig men hittar inga allvarliga skador på nacke etc.

I ett par veckor är jag lite stel i nacke och axlar men det är allt. Sedan efter någon månad får jag huvudvärk. Vissa dagar, andra dagar mer värk i rygg och axlar.Efter några månader har jag sån hemsk värk, framför allt i kroppen så varje rörelse är jobbig. Hela överkroppen känns som ett minfält. Jag hittar träningsprogram på nätet. Till slut blir överkroppsvärken hanterbar. Nu har jag däremot ständig huvudvärk.

Ibland i bakhuvudet, ibland i pannan, ibland på sidan. Det kommer som stötar, som yxslag, som molande värk, som om någon hackar med en skruvmejsel inifrån.

Jag testar fysioterpeut, osteopat, sjukgymnastik, healing, akupuntur, kiropraktor och massage. Ingenting hjälper. Massagen gör axlar och rygg och nacke bättre men huvudvärken rår inget på. Mitt liv vänds upp och ner. Jag bryts ner totalt och förändras.

På jobbet stänger jag in mig på mitt kontor, pratar inte med någon på dagarna. Varje tanke är negativ. Har jag en någorlunda bra dag så tänker jag:

"Okej, nu känns det ok, men det kommer snart tillbaka" och en annan vanlig tanke är:
"Jag kommer aldrig orka och klara av att leva så här i resten av mitt liv".

Jag har ett helvete och saker runt omkrng som påverkar mig negativt gör inte mitt mående bättre.

Jag får pengar på försäkring som ska hjälpa mot behandlingar, sjukfrånvaro osv. För det var aldrig tal om att inte jobba fullt. Jag är envis, som ni vet.

När man mår som jag gjorde, när man är deprimerad och inte vet varken ut eller in  såtar man många konstiga beslut. Då känns de naturliga men i efterhand, not so much.

Jag gör nu något som jag kunde fått leva med och mått av i resten av mitt liv. Owen vaknar mitt i natten och måste gå ut. Jag är trött, arg, har ont ochdet är pissväder ute. Jag tänker att:

"Jag släpper ut honom så får han kissa och så kommer han in igen"
Jo, troligt.... Han sticker iväg, såklart... vad trodde jag? Han får ett par minuters försptång och när jag kommer ut har jag inte en aning om vilken håll han sprungit åt. Klockan är 02.00, det är oktober och det regnar och blåser. Jag ringer min bror och vi är ute o letar i tre timmar. Jag har aldrig mått så dåligt över något någonsin. Vi ringer polisen och de säger att de fått in en hund som sprungit omkring där vi hade vår orienteringsdag och någon hade varit ute och gått där 4 på morgonen och tagit med honom till  polisen. Tur är att Owen är så snäll och glad och älskar människor så han hade säkert sprungit fram och hälsat. Den natten var hemsk.

All min otroliga smärta gjorde också att jag tyckte synd om mig själv, ska man falla i gamla gropar  är det som lättast när man är i kraftig obalans. Jag fick återfall i spelandet och mina försäkringspengar försvann. Det gick så långt att jag spelade bort hela min lön innan jag betalat räkningar och hyran. Nu hade jag inget val, jag var tvungen att be min bror om att långa pengar och jag var tvungen att berätta varför. Det var otroligt pinsamt och väldigt jobbigt. Men det var ingenting mot hur det var när det hände 4 månader senare igen och då berättade jag det även för mor och far. Jag kunde inte stoppa det, jag visste att jag inte skulle göra det men "när allt annat går åt helvete så kan jag ju få ha något roligt".

Så alla pengar var borta igen och nu var jag dessutom på minussidan eftersom jag var skyldig pengar.

Jag har det fortfarande småtufft med ekonomin, alla skulder är betalda och jag har pengar på sparkontot igen. Men jag känner inte att jag har någon buffert och jag jobbar på det. Målet är att vid årets slut ha en bra buffert som jag sparar ihop.

Spelandet? Någon gång ibland spelar jag mot mina favoritlag. Det jag spelar nu är poker och där har jag hyfsad kontroll. Jag är inte 100-procentig men jag gör inga dumheter längre.

Under denna första tid  efter olyckan och min emorma värk och psykiska kollaps händer en sak som säkert har varit väldigt viktig för mig. Jag fick en ny sektionschef precis i samband med olyckan. Den jag hade innan var bra men den nya, hon är fantastisk.

Jag förstod inte hur jävla dåligt jag mådde, man har liksom ingen koll i det stadiet. Hon tyckte jag skulle träffa en psykolog. Detta kan varit 1½ år efter olyckan. Jag fnös åt idén för det är ju pinsamt ..Men jag fnös inte länge för jag fattade att det vore nog bra.

Psykologen, en tjej, lika gammal som jag, räddade mig också. Jag har kvar samma jävla värk idag. Ibland värre. Men hon lyckades ändra sättet jag tänker. Hon fick mig att samla kraft och energi de dagar  jag mår hyfsat istället för att som innan förstöra även dessa. Jag är väldigt tacksam för hennes arbete och allt hon gjorde.

Jag avslutade terapin med att säga, sista gången jag var där med : "Nä, nu orkar jag inte höra på dina problem
mer, du får faktiskt klara dig utan mig nu".

Man har ett uppföljningsbesök ett år senare för att kolla läget och när jag mailade och bokade det  skrev jag " nu kommer jag igen så du får vara redo".

Hon svarade:" Ah på fredag. Då hinner jag till apoteket och hämta ut lugnande piller först".

Sedan dess har jag välstadit mått bra psykiskt bortsett från någon depression förra hösten, men hon hade förvarnat mig om att det var väldigt vanligt.. Nu visste jag dessutom vad det var. Hon sa att den gången då jag släppte ut Owen då hade jag en depression också. Men jag hade ju inte en aning om det då.

Någonstans 2005-2006 kanske, började det ett nytt gäng på jobbet igen, alla kom jag bra överens med och en kom att komma mig väldigt nära. Vi har varit och gått massa promenader, varit på bio, sett Orup i Göteborg, varit i Jönköping, lagat mat åt varandra  och pratat en hel jävla massa. Hon har varit ett jättestöd och för några veckor sedan blev jag dessutom superkompis med hennes 2-åriga dotter.

Jag kämpar på med mina dagar, med min värk. Jag gnäller om den då och då för mina vänner. Förra våren började de två nya tjejer som förekommit här i loggen rätt ofta mest beroende på att jag tycker om dem och de valde att snabbt bry sig om och ta hand mig när jag mådde dåligt. Förmoligen har de dåligt omdöme men de är söta ändå. :)

Så hur sammanfattar man allt detta?

Man kan svära och förbanna att livet behandlat mig orättvist om och om igen. Men ingen mår bättre av det, förutom jag ibland och jag kommer fortsätta att känna så ibland ochjag tänker inte be om ursäkt för det.

Man kan vara så jävla präktig och låta hur snäll och cool som helst genom att säga att trots allt som hänt mig  som kan tyckas jobbigt så har jag haft en extrem tur i livet som fick

* Föräldrar som ställt upp mer än jag säkert kan anat och som givit mig verktygen för att kämpa med det jag behöver kämpa mot

* En bror som alltid ställt upp

* Rätt sjukgymnaster

* Min "familj", mina klasskompisar från lekskolan til nian. Utan dem hade mitt liv blivit betydligt svårare

* Mina gymnasievänner som alltid stöttade mig 

* De vänner som efter gymnasiet följde med i livet  och bildade det kompisgäng som bettyde allt

* En chef som gjort så mycket för att jag ska må bättre

* Att just jag fick troligen världens bästa psykolog

* Att alla andra änglar dykt upp vid rätt tillfällen i livet

Sedan vill jag få tro att de som jag blivit bemött av, alla i mitt liv som varit underbara, har bemött mig så för att jag verkligen givit och ger dem väldigt något i närheten tillbaka.












På hösten 2001 bestämde jag mig att skaffa hund. Vi var och tittade på 12-13 valpar. En av dem kröp fram och bet mig i tån:

Honom köpte jag.

Med vovven, som var så himla liten, i knät på resan hem var jag överlycklig. Jag hade skaffat hund.

Jag tror att det här är första gången jag känner mig riktigt vuxen. Jag hade hela ansvaret för en annan levande varelse. Det var stort.

Jag hade väldiga namnproblem och allt slutade med att någon anordnade en namntävling på jobbet. Det drällde in namn, runt 50 st, ooh det blev till slut en liten Owen.

Vi kom otroligt bra överens direkt och han hade inga problem förrän för 4 år sen då vi hittade hjärtfel och förkalkningar i ben, rygg och nacke. Men med mediciner varje dag mår han bra ännu och nu är han 11 år.

Han är ett av mitt livs bästa beslut. Jag har inte tagit bara bra beslut.

Vid denna tid, började en ny företeelse komma fram. Mina kompisar och jag hade sedan gymnasiet spelat på Oddset.



Då och då, på skoj. Som den fotbollsnörd jag var (sportnörd) så gicj det ofta helt ok och det gjorde det ju roligare såklart.

Men nu var det mer än 10 år senare och nu kom det fram spelbolag på nätet.



Jag satte in lite pengar och det var skitroligt, enkelt och bra - man slapp springa till affären. Jag spelade på nån match här och nån match där. En hundring här och en där.

En dag märkte jag att jag vaknade oh satte på datorn, spelade på nån boxningsmatch på morgonen, följt av bandymatcher efteråt och sen fotboll och på natten hockey i Usa.

Förlorade hag på en match så höjde jag jag bara insatsen lite nästa gång. Jag hade sparat pengar hela mitt liv så det var ingen fara.

Några år senare så kunde det se ut så här:

"Ah,  basket i Usa, favoriten har 1,20 i odds. Favoriter vinner alltid basket i Usa. Jag sätter 10 000, det blir enkla 2 000 kr ."

Favoriter vinner ofta basket i USA men favoriter förlorade oftast de gånger jag spelade på dem. Hur man mår  när man en onsdagsnatt klockan 01.00 går uppför att via nån livescore följa en basketmatch som håller på till 04.00 när man har satsat 10 000 och man märker att det kommer gå åt helvete, går inte att förklara. Att gå och lägga sig vid 4 och försöka sova 2 timmar och sedan orka gå upp till jobbet med all den ångest man hade och veta att mat kan bli tufft .... Det var vedervärdigt.

Men det hände ju bara en gång för man lärde sig ju? Nej,  eller jo. Man lärde sig ju att det gick åt helvete men man fortsatte ändå, i veckor, i månader och i år. Inte dessa summor varje gång såklart men då och då.

Jag var helt förstörd. Det var ju inte mitt fel heller. Det var nån jävla Gud som bestämt sig för att straffa mig. Jag skrek rakt ut till honom många gånger:

"Först ger du mig ett handikapp, sedan låter du mig leva hela mitt liv utan nån kvinna som älskar mig , kan jag då inte ens bara få vinna denna helvetesmatchen!!!!!?????".

Det kunde han oftast inte. Jag var så otroligt ensam. Jag kunde ju inte berätta det för någon. Den skammen var enorm och det här är det knappt någon som vet om. Ingen som läser detta vet om denna biten.

Sista gången under denna perioden som jag spelade på detta sätt var en natt då jag först satte 2 000 på nån sen fotbollsmatch. Den gick snabbt åt helvete. Men en till skulle strax börja, 5 000 på denna. Kvitterat på 4 minuters övertid och jorden rasade. 10 000 på en basketmatch, jag mådde så dåligt. Det gjorde tydligen de stora favoiterna också för de förlorade helt osannolikt. Räddningen skulle bli en dammatch i tennis 17 600 satte jag på denna. Den var jämn och jag orkade knappt med det. Men så i slutet av avgörande sätt började allt se klart ut. Min spelare rasade. Jag skrek :

"Men förlora nu då snälla, så slipper jag den här skiten nåt mer"

Hon förlorade, mina pengar försvann och jag var en liten jävla nolla som hade varit åt helvete så korkad. Men det var det sista stora spelet jag gjorde på många år och jag fick fortsätta att leva med een skammen i ensamhet och nu utan några pengar.



Under denna period började det dyka upp chatter på nätet och det var väl ett bra sätt att få prata lite med folk utan att behöva prata ( jag var ju blyg, enligt mig själv).

En dag började jag prata med en tjej, som visade sig må rätt så dåligt. Hon var bara 15, jag måste varit runt 30. Jag har alltid varit en lyssnare och jag vill hjälpa folk. Vi fortsatte prata på MSN ibland och en gång frågade hon om hon inte kunde få ringa mig. Frågan återkom och till slut sa jag att det var väl okej.

Det blev många och långa samtal med flickan långt bort ifrån mig, som gick ut högstadiet och flyttade hemifrån för att gå på  gymnasiet på annan ort. Det är klart att det är tufft att hjälpa en ung tjej mot allt helvete som hon tycker händer.

När hon ringer mig, sent på kvällen (efter att hon flyttat hemifrån) och säger:

"Jag har skurit mig i handlederna" så är man inte stor i andra ändan av telefonen. Fy fan...jag försökte ta reda på  hur djupt det var och fick till svar att "det blöder lite men det är ingen fara,jag har inte skurit så djupt". och jag försökte prata med henne så jag visste att hon inte svimmade eller så. Det ordnade upp sig till slut, jag kunde förmodligen gjort massa saker helt annorlunda och bättre men detta var sista gången hon gjorde nåt sånt här. Hon har sagt senare att jag räddade hennes liv, kanske inte just den gången (jag vet inte, det kan ha varit ett rop på hjälp) men genom att finnas där när hon behövde under åren.

Jag vet inte om jag räddat hennes liv, jag är bara glad över att hon är en glad och charmig 24 åring idag.

2004 hittar jag mig faktiskt en flickvän, det håller i 4 år och denna mening är allt jag kommer nämna här om detta.

2005 kommer en smäll som kommer förändra mycket. Mer om det i nästa del.

Vi är nu kring åren 1995-1996. Jag jobbar på samma ställe, heltid. Dock inte fastanställd utan jag går som ungdomspraktikant.

Jag jobbar i den vit/gråa (vill du veta färgen får du fråga en tjej - de hittar alltid på färger som inte finns) byggnaden längst till vänster på bilden:


Borås Stad Stora Torget
Bild lånad:
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/socoab/image/view/boraas-stad-stora-torget-114402

Jag umgås massor med mina vänner och vi är ute varje vecka, ibland flera dagar i veckan och vi har extremt roligt. Kompis nummer två hittar sig en flickvän, när har jag inte en aning om. Så bra är inte mitt minne.

Detta innebär att vårt lilla gäng utökas med hennes vänner och när alla är med kan vi vara 10-12 personer.  Underbara människor, allihop, som jag är väldigt glad över att jag lärde känna. Några minnen som sticker ut:

* Midsommarfirande i Smögen.


Vi åkte iväg, ca 10 st till Smögen där vi sov över och festade och hade kul på kvällen. Det är här jag får den mest oväntade förfrågan någonsin.

Alla vännerna är uppe på dansgolvet medan jag sitter kvar vid bordet och pustar ut och tittar på dem. Då sätter sig de sig två st vid mitt bord och efter ett tag säger killen: 

- Vill du vara med på en dubbelmacka?
Jag blir något överraskad, måste jag säga. Milt sagt. Men jag tackar vänligt nej.
- Jo, snälla kom igen. Är hon inte snygg?
Hon var snygg, det gick inte att komma ifrån så jag fick komplimera henne:
- Jo, du är jättesnygg, men jag måste gå nu.

En av vännerna på dansgolvet, flickvännen till kompisen med katt/madrass-incidenten i tidigare inlägg såg att jag pratade med dessa okända och  gjorde frågande tecken till mig från golvet oh jag lyfte på axlarna som: "jag har inte en jävla aning vad som händer".
Jag gick ut till vännerna och dansade.  Av någn anledning så har denna incident också återkommit bland snacket  i många år efteråt. :)

* Fest hemma hos kattkompisen, de hade nu flyttat till hus. Jag minns bara en incident och det är att Nothingelsematters-vännen spydde i grannarnas häck och att kompis nummer ett hade hysteriskt kul åt detta. Det var så att säga inte likt honom att bli så dålig.

* Resa till Grekland, hela gänget.... utom en. En som inte ville följa med. En som inte alls mådde bra under denna period. En som var jag. Det jag minns mest av detta är att den som tjatade mest på att jag skulle följa med var inte någon av mina ursprungliga vänner utan det var flickvännen till Nothingelsematters-kompisen.
Hon skrev t o m et långt mail till mig på jobbet för att övertala mig att åka med.

 Zakynthos

Hon lyckades inte. De fick åka utan mig. Men det hon gjorde betydde jättemycket för mig. Jag har också förstått att de hade väldigt kul.

* Fest och bastubad hos kattkompisen.

Han är finne, han vet hur man badar bastu. Han vet också hur man rullar sig i snön naken. Idioti. Vem gör sånt?
Så när han säger: Nu rullar vi oss i snön är det inte en jävel som säger "ja". Såklart. Vi är ju begåvade människor. Vissa av oss, för plötsligt säger en idiot:

- Jo, jag hänger på.

Det var jag....jag var inte alls full. Jag vet inte varför jag sa det. Så vi sprang ut i trädgården och efter ett tag ligger 4-6  nakna män i snön. Fy fan!!!!

Detta var bara några få minnen av fester, människor, vänner som betytt massor. Någon gång ibland tyckte jag det var jobbigt att gå ut med dem. De två paren och jag. Man kunde känna sig utanför. Och ensam. Och tycka livet var orättvist.
Inte ensam på det sättet, för de lät mig inte vara ensam. Men ni förstår vad jag menar.

Jag har haft en jävla tur som hade dessa människor så nära i mitt liv.

På jobbet anställdes en hel drös med både killar och tjejer i min ålder. Jag var väl 24-25 och de var runt 23-28. Arbetsplatsen lyftes enorm av dessa människor. Glädje spreds, festerna var insane. Vi spelade innebandy som aldrig förr, två gånger i veckan och jag fick många nya vänner.

1997 slutade min ungdomspraktik att gälla och då blev jag anställd på riktigt. Det blev också startskottet för att flytta hemifrån, jag hade inte velat göra det när jag inte hade en säker inomst.

Jag hamnade väldigt bra, i denna byggnad. Jag var lite nervös. Skulle jag klara av allt vad det innebär med att klara sig på egen hand, med mitt handikapp. Det dyker alltid uppsaker som kan jävlas. Samtidigt visste jag att om det gör det så är det små problem. Det är ju inte som en atombomb om jag inte klarar av öppna en burk, rensa avloppet eller vad som.

Det har aldrig varit några stora problem. Det blev något värre när jag bröt en ben i foten på jobbets innebandyspel. Men det var på mitt svagare ben så jag lunde ju fortfarande hoppa runt som en galning på ett ben. Det hade varit värre om det var andra foten.

Det är något jag kan tänka på ibland, eftersom jag är rätt sopig med vänstra sidan av kroppen, så får det absolut inte hända något med den högra armen. Det vore katastrof. Samtidigt kanske men kunde få en personlig assistent då som är en snygg tjej.... Tål att tänkas på:)

Allt gick bra och brorsan hjälpte mig att handla. Jag ville inte vara hemma i två månader. Försäkringen täckte taxiresor fram och tillbaka till jobbet så jag körde på.

T o m jobbfesten hemma hos mig, planerad tre dagar efter gipsningen blev av. Jag hade 2-3 fester per år hemma hos mig  med 10-15 pers varje gång. Alltid skitkul.

Minnen från denna tid:

* Två av de nya tjejerna på jobbet, tog med mig ut för att äta en med de två en kväll när jag fyllde 25. 15 min efter jag  kom dit droppade det in den ena efter andra från jobbet och till slut var det 20 personer. Jag var ngot överraskad och väldigt glad.

*  En av tjejerna, som var ett år yngre än mig, vi denna nu berättade historia runt 26, var väldigt snygg, glad, och den enda under alla mina år som verkligen kunde ge mig en match i att ha vassaste tungan. Hon var dessutom fantastskt snäll. I alla fall, hon drog sig inte för speciellt mycket.  En gång påhennes rum stannade jag och pratade. Hon var klädd i nån blus och nån kjol som slutade strax över knäna.
Vi började prata om gårdagens innebandy och hon sa att hon fått ett jättemärket på benet. Då drar hon upp  kjolen en bra bit (precis utan att saker man inte borde se sågs) och visar ett stort bollmärke på insidan av ena låret.

Japp...att fortsätta föra en helt naturlig diskussion i det läget krävde sin man. Men hon gjorde det, hon pratade på helt naturligt. så jag gjorde detsamma. "Ja, vilket märke.....". Alltså, man har inte så mycket bra att säga i det läget.

* Det sista minnet är när en av de nya killarna slutar jobbet. En skitrevlig kille från Göteborg, gammal hockeyspelare. Eller gammal var han ju inte 28 ca. han spelade såklart innebandy och som hockeyspelare hade ett grymt skott och passningar. I alla fall, så säger han till när vi tar adjö:

"Du är den absolut bästa innebandyspelare jag spelat med med tanke på förutsättningar"

Det värmde massor. Jag har idag svårt att tro på vad folk säger. Det är så enkelt att säga något men man visar det inte. Det är väldigt lätt att luras. Dessutom tror jag, att jag då och då behöver bli bekräftelse. Nog mer än jag vill erkänna för mig själv och jag skulle aldrig skriva det i en blogg. För samtiigt vill jag vara så stark att jag klarar mig själv utan att andra ska vilja fråga om jag vill göra något osv, samtidigt som jag verkligen kan skrika efter att nån bryr sig och vill vara nära mig.

Hans ord tog jag i alla fall med mig i hjärtat.

Det blir 2000 och jag har sedan innan vågat visa mina dikter för folk på jobbet och har fått det sagt till mig att "Du borde ge ut en diktsamling".

Okej, tänkte jag. Never gonna happend.

1. Jag är inte bra nog
2. Jag orkar inte skriva så många dikter som krävs.

Jag skriver på, börjar ta tjänstledigt en månad om året bara för att skriva. Till slut så förstår jag att: Vafan, jag vill göra detta. Jag vill ge ut en diktsamling.

Jag hittar ett bokförlag på nätet och sedan rullar det på. 2001 har jag en bok i min hand med mitt namn på. Det är en mäktig känsla som jag är stolt över. Jag sålde ju såklart inga mängder men betydligt fler än jag drömt om.

År senare fick mina dkter en betydelse jag inte kunnat drömma om och en betydelse jag helst hade sluppit.
Vår granne i Sjömarken, 5 år yngre än mig, kör ihjäl sig med motorcykel. Så hemskt. Jag skriver en dikt till familjen. Dikten kom att läsas på begravningen och de har berättats för mig att de har använt mn diktsamling som hjälp och tröst när det har varit som jobbigast.

Detta är en händelse som enskilt skulle kunna räcka för att rättfärdigar min plats i denna värld. Att veta att jag har gjort något som hjälpt andra människor till någon form av anständigt liv gör att jag känner att jag gjort nytta.

Diktsamlingen är ett mål jag klarat av i livet.

2001 gjorde jag en annan sak som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag är nu 29 år. Jag är fortfarande blyg, hatar att prata inför nya människor. Framför allt i grupp och framför allt 8 st tjejer i 20-årsåldern.

2001 blir jag utsedd att ha hand om registreringspersonalen i 2½ månad. Första dagen, innan de ska komma, är jag sjukt nervös. Det blir inte bättre när de kommer. 8 st. Alla tjejer, mellan 19-22. Dessutom snygga.

Ni undrar vad det spelar för roll? Det spelar roll för en tafflig, blyg kille som mig för i mitt huvud så ser alla snygga tjejer ner på en som mig. Så tänkte jag då.

Nu när jag har berättat om mitt liv, hur många snygga tjejer har jag träffat bara i mina berättelser? Många. Hur många av dem såg ner på mig? Inte många.

Min psykolog jag gick hos senare i livet (vi kommer dit sen) sa att jag nog förstört en del för mig själv genom att tänka ner mig själv i andras ögon. Hon har rätt. Har något tjej spanat på mig, sett åt mitt håll, så har det berott på att jag går konstigt eller håller min hand konstigt. Så har det varit, i mitt huvud.

När det på en fest går 5 minuter och det kommer fram en tjej och pratar med mig och hon senare sent på kvällen förklarar att "när du kom in i rummet så blev alla andra ointressanta. Man ville bara prata med dig "så tror inte jag på det.  Tjejen var upptagen så det hade aldrig kunnat bli något men orden, de sa hon.

Tillbaka till de 8 tjejerna. Det tog 10 min sedan var nervositeten borta. Vi kom väldigt bra överens på alla plan. De gjorde ett fantastiskt jobb, de var roliga och snälla och min nervositet kom inte ens tillbaka när en av dem sa till en annan  i en diskussion mellan oss tre.

- Jag är lite snabbare på att registrera än du.
- Jo, men det beror ju på att min stora bröst är ivägen.

Sant. Hon hade stora bröst.

Vi tyckte om varandra och tre saker bevisar det:

* De 8 tjejerna skulle ha avslutningsfest på bemaningsföretaget vi hyrt dem av och bjöd in mig deras förfest.. Så där var jag ensam med 10 tjejer....

* Något år senare komtre av tjejerna och hälsade på mig på jobbet

* En av tjejerna har jag fortfarande kontakt med idag.

Återigen, ett härligt minne av något jag egetligen trodde att jag hatar att göra.

Jag lovade att denna del skulle handla även mnär jag hamnar väldigt fel i livet. Men detta har blivit så långt att det får vänta till nästa del.

Jag vill tacka för komplimanger om berättelsen om mitt liv, som jag fått från både kända och okända. Tack :).Det blir lättare att skriva då. Kanske även nästa inlägg om snedhamnandet.