På våning 5 i en 3-rumslägenhet klädd i vägar som var skogsmålade - det var där jag tillbringade varje dag. I ensamhet eller med de som ville vara med.
Taket var himmelsblått och när natten kom drog jag en bioduk över taket som var målad svart med gula små stjärmor på. När världen utanför förde oväsen, när den skrek och alamrerade då sprang jag rakt in i skogen och allt det jobbiga försvann och ersattes med fågelkvitter och vindars sus. Där var det ingen som nådde mig, ingen som störde mig, gjorde mig arg, ledsen eller besviken.
Den trasiga hissen upp till lägenheten bad om ursäkt för att man fick gå varje gång man varit ute men det gjorde mig ingenting för det var värt att gå dessa trappor upp för att komma in i paradiset.
När jag sprang igenom väggen ut i skogen så kunde jag vara borta i dagar. Det gjorde ingenting. Det var ändå ingen som saknade mig någonstans. Ingen lade märke ifall jag var borta och väl ute i skogen kunde man inte komma försent till något. Det var tidlöst. Tiden gick långsammare - inte som därute där hjärtat bara gick fortare.
Att hjärtat skenade iväg var ändå bevis på att jag för det första levde, var det positiva i det nu än låg. För det andra att jag hade ett hjärta fortfarande vilket ibland kändes som jag var den enda som hade.
Människorna förstod ingenting. De hade givit upp. Det fanns ingen kvar som orkade förstå. Jag hade också egentligen givit upp men jag kunde ju fly. Sitta o titta ut över vattnet länge bort i min skogsvägg.
Jag visste att de senaste åren hade varit sämre än tidigare. Jag hade också förstått att de senare veckorna av de senaste åren hade blivit ännu sämre. Men som sagt, ingen förstod och ingen hörde det. Framförallt inte här i skogen i min lägenhet
Det sas att jag blivit galen. För mycket mediciner - eller för lite. Jag undrade varför de pratades när ingen brydde sig. Didnt make any sense.
Varför fungerade inte hissen? Det undrade jag många gånger. Varje gång jag skulle åka med den och skulle trycka på knappen till våning 5 så hittade jag aldrig knappen. Det fanns bara till våning 4. Jag funderade inte så mycket på det för jag tänkte att då blir jag väl knäpp. Så jag tog trapporna, varje gång. Både upp och ner. Ibland glömde jag bort saker. Saker jag har glömt bort att jag glömde bort. Men jag minns att ibland när jag gick i trappornaså glömde jag bort om jag var på väg in eller ut. Upp eller ner. Jag vet att jag tänkte att " det får man väl veta när man kommer fram". Upp eller ner, varmt eller kallt.
Ibland hörde jag sagor berättas. Jag var trött men kunde inte somna. Då hörde jag sagor inne i mitt huvud. Om änglar som stannade och försvann, om pirrande känslor om hur jag föll fort precis när jag skulle stänga ögonen.
Jag älskade skogen, jag älskade att ligga i soffan och titta upp på min svarta natthimmel, jag älskade sagorna. Allt annat var inte på riktigt. Bruset, ruset, ensamheten, alla människor, världen i brand, människor i brand. Det var inte längre för mig.
Jag ville gå där ingen annan var på en väg bort, rakt in i något mjukt och fluffigt som kunde ta bort allt det jag inte klarade av att hantera. Något som skyddade mig.
Jag ville måla ett nytt liv - men jag visste inte vad som var höger och vänster på en pensel. Jag ville skriva om ett nytt liv - men alla ord fanns redan. Jag gav upp. Jag visste inte hur man gör längre.
Är det vinter eller sommar när man vaknar? Det beror på vilket håll du tittar åt. Jag valde ofta att blunda, jag var alltid felklädd. Jag brukade önska att jag var ute i ogjort väder
Naken i ogjort väder, med för mycket eller för lite tabletter i en lägenhet på en våning som inte fanns eller där hissen inte gick ända upp, gick jag antingen ut i skogen eller in i väggen.
