Imorgon är det meningen att jag ska jobba "på riktigt" igen. 50 procent. Jag tycker det känns otäckt och de senaste dagarna har det framkommit att jag är ganska livrädd inför det.
Det senaste året har varit hemskt och ingenting har förändrats.Det jag har klarat och ännu klarar är egentligen övermäktigt. Det är svårt nog att vara hemma, svårt nog by far.
Jag kände mig ensam och var livrädd när jag började arbetsträna i januari och det tog månader innan det "bara" var omöjligt men jag hittade tillbaka till det jag sökte, samtidigt som jag känt mig mer och mer utan tillhörighet. Om jag säger att jag lärde mig hantera smärtan är det den största lögnen för det kommer jag aldrig göra men jag gjorde det som skulle göras och tog smällarna som de kom. Jag hade också ett skyddsnät, jag kunde gå hem när det blev övermäktigt, när tårarna kom och jag föll pladask i mitt psyke. Även om en del stöttar mig så är det otroligt ensamt och i det stora hela kan det kännas att det inte spelar någon roll för någon om jag har varit på jobbet eller inte. Jag känner mig ofta väldigt liten och svag trots att Fröken H sa till mig att jag är otroligt stark. Det var dock längesen nu, flera månader sen. Nu ska jag jobba imorgon. Jag har inte varit i närheten av 50 procent och skulle kanske egentligen inte jobba alls. Det krävs så mycker av mig för att klara av en dag på jobbet somingen förstår. Imorgon dras skyddsnätet bort och min rädsla blev inte mindre av att jag var så extra dålig i torsdags och fredags.
Jag hade en dröm inatt. Jag var fotbollsspelare och skulle spela en match. Jag kände mig konstig i hela kroppen och när jag passerade vår läkare/psykolog sa hon till mig att stanna. Hon tog tag i mig och höll om mig för hon såg att något var fel. När hon gjorde det kom allas tårarna forsande ur mig. Jag var livrädd och kände mig mest ensam på hela jorden. Ibland är drömmar verkligheten.
Jag behöver fler kramar för imorgon ska jag spela match och jag är livrädd.
Kommentera