"Viva la pop" bjuder inte på några fantasifulla peruker, gamla kostymer eller ambitiösa videosekvenser. Heller inga noggrant repeterade anekdoter.

Kort efter att Orup äntrat scenen till signaturen från "Snobbar som jobbar" konstaterar han att det inte finns plats för några "ändlösa monologer om min barndom" i den här krogshowen.

I själva verket blir det inte ett ord. Snudd på snopet. Jag hade gärna hört de bästa berättelserna bakom hans mest kända låtar. Lyssnat uppmärksamt på storyn bakom den fåfänga USA-satsningen. Hade funnit det spännande att höra hur det var när allt plötsligt small till och solokarriären tog fart sedan Orup lärt sig pophantverket efter att länge ha kultharvat i band som Intermezzo, Ubangi och Thereisno Orchestra.

Men klaga. I stället bjussar huvudpersonen på en nostalgisk men färgsprakande tidsresa till en period i svenskt musikliv där han var såväl obestridlig soulmagister som ohotad popinnovatör.

Hade inte grundmaterialet varit så starkt, och passionen till låtarna så het, hade det lätt kunnat bli finlandsbåt av det hela. I stället blir hela showen ytterligare en bekräftelse på Orups lyhörda pophjärta och vassa intuition. Han är, som det mycket riktigt står i programmet, lika folklig som sofistikerad.

Och helt i den andan väljer han att fylla hitsen med uppspelt soulglädje som landar förträffligt i 2014. Det finns inte en sekund där Orup och bandet inte står på tå, och i den intima lokalen känns det stundtals som om orkestern sätter sig ner vid borden, fäller ut sina svängiga r’n’b-paraplyer över drinkarna och kolsyrar hela lokalen tills den tokbubblar av kollektivt lyckorus.

Det är underhållande från start till mål. Det vore bara snobbigt att kräva annorlunda.