Tiden är förbi. Den tiden när man kastade av sig kläderna och hoppade in i duschen på 10 sekunder. Numera är fötterna alldeles för långt ner, ryggen gör för ont för att böja och benen går knappast att lyfta upp. Strumpor är snart ett minne blott. Byxorna går att få av med lätt, försiktig hoppning så trillar de ner och hamnar byxbenen rätt kan man kliva ut ur dem, annaras blir det samma problem igen. Att få ut armarna ur ärmarna blir mer och mer problematiskt. Vänsterarmen, som aldrig gått att sträcka ut helt, är numera inte bättre utan blir med åren sakta mer böjd men det har tagit mycket längre tid än befarats och jag är nöjd med hur jag jobbat med den.
Problemet just nu är att det finns en osannolik smärta i höger bröstmuskelfäste ut förbi axeln och när i min enorma biceps på högerarmen, så för tillfället är den armen nästan oanvändbar i större rörelser, vilket gör att få ut den armen nånstans alls är väldigt plågsamt. Jag vet inte alls var det felet kommer ifrån. Lyckas jag efter 5 minuter få av mig allt så ska man stappla till duschen och lyckas lyfta upp benet 10-20 cm in i duschkabinen, med en trasig rygg och inga armar att ta emot med. Väl uppe får jag luta mig mot väggen och där hålla försiktig så jag inte vinglar omkull. Jag blev trött och ville sätta mig ner på golvet men kunde inte komma ner.
Sedan kommer man på att jag måste ju få på kläder igen och bestämmer sig då för att stå där länge för att slippa och kanske värken hinner försvinna. Man står där som den där köttbiten man hittar i en oavfrostad frys, som nån odefinierbar klump.
Då börjar man tänka på just kött och att när man var liten så var ordet stek inte bara nån sorts befallning utan ett substantiv.
"Idag blir det stek till middag, med ris sås, gelé och gurka"
Stek existerar inte längre. Nu heter det kotlett, karé, innanlår, mellanben, fransyska, belgare och biff.
Man går vilse och tänker att det är bäst att bli vegetarian, men detfinns så mycket grönsaker att blanda ihop att sallad numera inte är sallad utan nåt helt annat.
Man tänker på att börjar man inte bli mjukare i kroppen och kan snabbt konstatera att fan i helvete heller närman drar bak armen för att öka värmen och hjärnan påminner "Den ska du inte röra, ditt as". Det är så hjärnan pratar till mig, eftersom den anklagar mig för att kroppen gör så ont. Medan jag mer anklagar nån obestämd jävel och är glad jag inte är buddist för jag vågar verkligen inte chansa på att återfödas.Det är då man märker att nu slår vattendropparna mot kroppen så det gör ont. Så nu är det antingen riktigt jävla dåligt eller så är det hårt vatten i duschen nu.
Jag tänker att detta måste jag skriva ner och när jag gör det, skriver ner det alltså, är det med minsta rörelse, jag försökte till en början bara använda bokstäver bredvid varandra men då blev texten inte alls som jag tänkte när jag stod som köttklumpen i duschen.
Jag är fortfarande klumpen, nu sittandes och utan värmen som hjälp, fast den inte hjälpte. Jag funderar på hur jag ska ta mig till jobbet imorgon när jag inte kan använda nån arm men kommer på att jag går ju med fötterna och benen mest eller nästan helt faktiskt. Och är jag väl där för jag väl ge fan i att göra någon rörelse vilket är synd för jag skulle behöva en befrielserörelse just nu.
Uppdaterad, måndagmorgon:
Bröstet, axeln och armen blev bara sämre och sämre och i natt kunde jag vare sig böja mig, lägga mig, vrida mig eller ens andas utan kraftiga smärtor. Det blev knappt någon sömn. Så jag gick upp klockan 5, lite tråkig eftersom jag bara sov 4,5 timme i går natt.. Höger arm är så gott som obrukbar men jag är på jobbet iaf.
Kommentera